Ni Kan Kalla Mig Kriss

Varför känner jag mig så osynlig och oviktig •

Jag har suttit i min och min sambos lägenhet dag ut och dag in i väntan på att han ska komma hem.
Hoppet är det sista som lämnar en människa, sedan finns det verkligen ingenting kvar att leva på.
Jag och min älskade sambo har haft det tufft sedan han kom ut från sin förra volta som tog rätt hårt på båda.
Ska jag vara riktigt ärlig så är det bara min syster Maya och min sambo som jag har i dagsläget.
De är de ända jag kan öppna mig för, kunna lätta mitt hjärta, och verkligen veta att våra band är starka.
Nu är min syster utomlands och jag vet inte när hon kommer tillbaka och min sambo sitter där han sitter.
Jag har aldrig känt mig så ensam och stressad som jag gör just nu och det har slagit hårt på mig att inse detta.
Igår beslutade jag mig från att fly verkligheten för en stund, så jag tog mitt pick och pack och åkte till en vän.

Jag trodde verkligen att hon var min vän men nu tvekar jag •

Hon tycker att jag är dum som inte inser att min sambo aldrig kommer ändra sig, men jag är inte dum.
Jag vet mycket väl att han inte kommer ändra sig, för han KAN inget annat och jag älskar honom in i döden.
Jag sörjer honom, nästan som om han vore död för att jag inte fått höra hans röst på väldigt länge.
Breven jag skrivit har fortfarande inte kommit fram till honom och hans har inte heller kommit fram till mig.
Jag vet vad som är rätt och fel, men när en människa förtjänar din kärlek minst behöver han den som mest.
Min vän förstår verkligen inte hur dåligt jag mår, det har gått så långt att det satt sig fysiskt också.
Alla känslor jag tryckt undan för att inte tappa kontrollen har sakta men säkert krupit fram och det känns.
Mått ruskigt illa hela dagen, varit yr, svag i kroppen, kräkts och är skakig i kroppen, då orkar jag inte en massa.
Jag behöver få bearbeta mitt, men vänner har sagt att jag kan se detta som en nystart i livet istället.
Nu har jag ju chansen att starta om mitt liv på nytt och få ett "normalt" sådant utan honom ...
Jag vet att de vill väl, men jag kan inte sluta älska honom över en dag, han är det bästa och värsta jag haft.
Försöker jag prata om det så får jag bara nedvärderande svar och dumförklaringar tillbaka.
Jag kan inte prata med vem som helst, hur somhelst och om vad somhelst för jag litar inte på andra.
Men när jag känner förtroende för någon och faktiskt öppnar mig så får man tillbaka det i ansiktet som ett "vad var det jag sa" och du om någon borde inte klaga för du har valt det här själv och du gör som du vill".

Det är nog lika bra att jag bara isolerar mig istället så är jag inte till någon belastning för någon •

KrisS