Ni Kan Kalla Mig Kriss

Jag har inte skrivit något på väldigt länge nu och det har sina anledningar

Efter att dokumentären sändes på tv, så blev det rätt mycket surr och en hel del drama, förståligt. Tanken med dokumentären var att upplysa unga tjejer om hur det är att som kvinna leva i den undre världen, att det inte är något att sträva efter. För min del har jag accepterat att detta är MITT liv och jag kommer aldrig gå tillbaka till något som jag inte har eller känner till. Min familj tar helt och hållet avstånd från livet jag har valt, vilket jag förstår. Jag kämpar med studier och försöker leva ett någorlunda bra liv. Drogerna är ur bilden, skolan kämpas med, men umgänget kommer nog bestå. Det är ju faktiskt min andra familj ..

Idag känner jag mig mer död än levande

Min förkylning tar verkligen kål på mig och stressen över att få ihop vardagen gör inte saken bättre. Saker blir inte alltid som man tänkt sig, snarare tvärtom och besvikelserna bara hopar sig. Så fort jag målar upp en ny plan om hur mitt liv ska se ut så är det alltid någon som kastar sten i mitt glashus. När jag bodde i den förra lägenheten jag och mitt ex med stort X hade så beslutade jag för att ta tag i mitt liv en gång för alla när han åkte in på sista voltan och gav upp lägenheten för att flytta ihop med min väninna i en gemensam tvåa i en annan del av staden. Kändes helt underbart att äntligen bli fri från kedjorna som höll mig i ett järngrepp. Detta skulle bli en början på mitt nya liv men den drömmen krossades lika fort för min väninna blev på smällen och efter det har ingenting varit sig likt. Hon vill ta avstånd från allt som har med kriminalitet, gäng, droger och allt annat o göra vilket jag förstår. Men en sak jag därimot inte förstår är dubbelmoralen i det hela. Hon själv har varit snäppet värre än mig och nu får jag hitta mig ett annat boende för jag har "dåligt inflytande på henne"... Lite udda med tanke på att det är jag som tagit mig i kragen, börjat studera, lagt ner drogerna och siktar framåt. Det är ju inte jag som har en bulle i ugnen.. Men allt händer av en anledning och jag tror detta kommer föra med sig något gott! För min del iallafall! Nu har jag tre månader att hitta nytt boende och sociala kan inte hjälpa mig på annat sätt med boende mer än vandrarhem och härbärge. Känns väl sådär motiverande, men jag är starkare än många andra tillsammans så detta fixar sig!

Heja Mig!

• Nu har jag varit sådär dålig på att uppdatera bloggen igen •

Men det är okej, för alla får vara medlem! Haha nej nu skojar jag bara. Jag har kommit igång med mitt plugg på komvux äntligen! Börjat läsa Svenska A och Matematik A eftersom jag inte har några gymnasiebetyg alls. Undrar om det kan vara "25 års krisen" som satt igång mina plötsliga framtidsvisioner? Har fått en hel del samtal från både vänner och familj som sett reklamen för dokumentären jag ska vara med i på Tv3 den 3e maj klockan 20.00, hade inte berättat det för någon nästan så vännerna ( och ovännerna ) fick sig allt en smärre chock när dom såg det. Vill bara göra klart för alla att Tv3 har lagt upp det i reklamen på helt fel sätt, jag TÄNDER inte på mördare och farliga män. Hade jag vetat att min föredetta var kapabel till sådant hade jag aldrig tittat åt hans håll. Tror jag.. Men jag kom fram till en ny teori med min väninna häromveckan faktiskt. Om jag står i ett rum med hundra personer varav 70% är "svennebananer" och resterande 30% är kriminella så är det mest troliga att någon utav dessa 30% skulle komma fram till mig. Varför? Här kommer teorin: Jag utstrålar något som "svennebananerna" känner sig osäkra på medans "badboysen" ser det lite som en utmaning. Man har genom åren skaffat sig skinn på näsan och är kanske inte riktigt som alla andra men det är ju helt okej! Vem vill vara som alla andra? Så vad har jag hittat på under helgen? Jo, jag lyckades ramla av kanten till universum i Fredags och glöm nu inte det viktigaste.
Den där elefanten var JÄVLIGT rosa!  

♥ Haha klockrent ♥

Riktig Vänskap Är Den Sorten Som Inte Alltid Syns -  ♥

Genom bloggen har jag många gånger kunnat lätta på mitt hjärta och verkligen vräka ur mig av allt det som gör ont. Det har varit min tillflykt i det tysta lidande jag många gånger känt men inte alltid kunnat prata högt om. När jag sedan märkte av mina läsare, kände era värmande kommentarer så lyfte det mig otroligt mycket ska ni veta. Många kommir in på bloggen av en slump och är allmänt nyfikna. Sedan finns det pärlor som läst bloggen under lång tid och följer mitt liv och stöttar. Jag hittade just en sådan pärla genom bloggen och hon heter Linda.
Det började med kommentarerna på bloggen som sedan blev långa mail.

Efter ett tag byggde du upp ett förtroende hos mig, jag hade verkligen någon som lyssnade på mig, som jag inte behövde förklara mig för, du lät mig bara vara jag och du lyssnar alltid lika tålamodigt när det händer saker runt mig. Det är så underligt hur skrivande kan föra samman människor och det känns så skönt när jag känner att du vet att du alltid har mig att vända dig till när du känner dig låg och behöver bli gladare.
Vänskap på distans är en sorts vänskap som antingen växer sig stark som berget eller rinner ut i sanden.
I början när vi pratade i telefon ringde jag alltid från skyddat nummer, behövde aldrig säga mitt riktiga namn och du ställde aldrig några frågor och det byggde upp en speciell vänskap gumman.

Sen har jag min vän Alexander som inte heller bor i samma stad som mig. En vän som jag aldrig någonsin kommer kunna ersätta med tusen andra på denna jord. Du har varit en klippa åt mig i så många år, på distans och har ändå kunnat hjälpa mig genom hur många svåra motgångar, förluster, personliga katastrofer somhelst. Det är inte alltid jag kanske sagt hur mycket du betyder för mig, men utan dig inget mig min vän ♥

Min motivation till skrivandet är just det att jag får kontakt med människor som också går igenom svårigheter och som jag en dag kanske med bara ett litet ord kan glädja, ge hopp eller en liten gnutta ork till.

Vänner på distans kan göra så mycket mer än man tror ♥

 

♥ Jag snärjer mig in i kedjorna & önskar mig finna en rosenröd ros i betongen ♥

Jag har tillbringat ett par dagar i ett annat område bara för att kunna andas lungorna fulla innan de töms på nytt. Alla har vi drömmar, visst har vi alla vackra visioner om oss själva och om allt vi skulle kunna skapa. Det är ju bara att ta tag i ditt liv och börja. Men det alla andra inte ser är att jag är fastkedjad och än sålänge bara tillåten att se hur livet passerar förbi och smeker bort en tår på min kind med en vindpust. Jag har fått höra att jag är farlig men det stämmer inte jag är bara missförstådd och vill ingen illa. Dock är mina relationer inte de mest hälsosammaste.. Jag kan få dig att falla för mig, men varför spelar jag med när jag inte nu, ens om en möjlight kunna kunna känna i mitt hjärta på samma sätt

Regndropparna faller överallt

Jag försöker sträcka mig efter dig men du är inte där du brukar vara hos mig.
Jag står fortfarande i mörkret och väntar på dig med en bild av dig i min hand.
Historien om ett brustet hjärta gör att jag vill att du stannar med mig,
Släpp mig aldrig för jag kan inte vara utan dig.
Bara stanna med mig och håll mig nära för jag har byggt hela min värld runt dig.
Jag lider och smärtar över tanken på att vara helt utan dig
Jag försöker och hoppas att dagen kommer då bara min beröring kan få smärtan att försvinna.
Jag letade så länge tills jag fann dig, skulle aldrig släppa taget men du togs ifrån mig.

Jag ville inte låta detta krossa oss, vi hörde ju ihop föralltid.. Men kanske i en annan värld och i en annan tid.

Varje natt i mina drömmar ser jag dig och känner din närvaro.
Det är så jag vet att du inte längre är hos mig.
Långt bortom distansen och utrymmet mellan oss har du kommit för att visa att du gått vidare.
Nära som långt borta, oavsett vart du än är så tror jag att hjärtat föralltid stannar här.
Ännu en gång öppnade du dörren till mitt hjärta som föralltid kommer gå vidare.
Kärleken kan röra vid oss en gång men den kan vara i en hel livstid och släpper den aldrig förens vi är borta.
Kärleken var när jag älskade dig och du läste sanningen ur mina ögon.
I mitt liv så kommer vi alltid gå vidare ..

När du fanns här var det inget jag fruktade.
Vi skulle stanna såhär förevigt men du kommer alltid vara trygg i mitt hjärta.

Det fanns inget mer magiskt .. Den kärleken som fanns var lika intensiv som man ser på film ..
Du kommer aldrig sluta hemsöka mina drömmar, tankar eller känslor.

Halv sju i torsdags morse stod ambulanspersonalen i hallen för att hämta mig

Under lite över tre veckor hade jag kräkts ett par gånger om dagen så jag blev allt lite orolig, trodde det var maginfluensan som härjade men sådan "tur" hade jag inte denna gången. En kväll blev det värre än vanligt och jag tynade bort innan ett kraftigt epilepsi anfall som var olikt mina andra. P var där och gjorde allt för att få mig må bättre men huvudvärken och illamåendet eskalerade istället. Bad om två alvedon men fick istället tramadol som gjorde saken ännu värre. Tillslut beslöt P att ringa efter en ambulans och dom fick det inte lätt. Trodde jag skulle spy tarmarna ur mig. Väl på båren i ambulansen försvann jag in i dimman och på akuten gjordes diverse prov och sedan satte de in dropp på mig. Efter droppet mådde jag bättre för det var tydligen ett ämne (KALIUM) som var jättelågt vilket gör att man kan få kräkningar. Fick göra en ny skiktröntgen för att utesluta om det var blödning i hjärnan eller något tryck men det såg relativt bra ut. Fick åka hem senare på eftermiddagen och var riktigt utmattad. Men det är väl rätt givet. Tror anfallen triggas igång av stressen som alltid surrar runt mig och ångesten gör kanske inte saken bättre..

♥  Never Alone  ♥

Jag väntade på dig den dagen, men du kom aldrig.
Jag behövde dig den dagen, så vart tog du vägen.
Du bad mig ringa och du lovade att finnas där.
Men även om jag inte ser dig undrar jag om du fortfarande finns där.
Jag gråter ut när jag förstår att jag aldrig får känna dig vid min sida.
Jag håller hårt i mina minnen, som aldrig kommer försvinna.

Då känner jag mig aldrig ensam

Jag vet att jag inte kan se dig men jag kan inte förklara varför.
Du kommer alltid vara en del av mig även om du nu är osynlig.


  KrisS

Alldeles snart kommer tv-teamet för en tredje inspelning

Dokumentären kommer sändas på kanal 3 senare i vår och programmet jag är med er handlar om "kvinnor som är tillsammans med farliga män". Där kommer jag berätta utifrån min egna erfarenhet om hur det är som ung tjej att hamna i ett gäng med konflikter, missbruk, vapen och våld. Men även om hur starka band man får och hur stark kärleken kan vara även på distans. Nu när vi har separerat kanske det inte känns så rellevant för er att fortsätta följa mig, men jag lever fortfarande i den här världen och för varje dag som går händer det alltid något spännande, tragiskt eller magiskt. Har bestämt mig att våga chansa, så jag kommer åka utomlands inom snar framtid. VÄLDIGT snar. Stannar ju inte borta mer än en till två veckor men jag känner på mig att det kommer bli galet! Så nu ska jag ta mina fjärilar i magen och bege mig ut i solen och jag hoppas ni får en lika fin dag som jag! Stor kram till er och våga våga, annars vinner man ingenting.

KrisS

Otroligt Manligt

Tystnaden som uppstår när man står vid pressbyrån för att köpa cigaretter och man märker att plånboken är tom. Gjorde slut med Niklas för ett par dagar sedan och hade lagt undan min plånbok med min sista 500 lapp i som jag höll hårt i som ska hålla resten av månaden. Jag fattar ju inte alls att det är han som tagit den. Han hade inte en krona när vi gjorde slut men igår när min tjejkompis kom hem från stan hade han köpt henne både örhängen och halsband.. Så nu ligger jag på min säng svinsur och undrar vad jag blir tvungen att göra för att få den här månaden att gå ihop... Varför blir det alltid såhär. Blir så sjukt trött på alla energitjuvar!!!!!

Gaaaaaaaaaargh

Ni hittar mig på facebook om ni söker på: Kalla Mig Kriss

Ni är även välkomna att maila mig på: [email protected]

Det är bara höra av er om ni känner att ni behöver prata med någon.

Det kan alltid vara skönt att ventilera med någon som har det likadant ?

Ha nu en bra dag!

Dagarna blir svårare att hantera och det tär på min kropp

Det är väl okej att känna sig svag då och då, men jag självömkar inte det är ju trots allt ett val jag själv har gjort. När man väl hamnat i ett destruktivt umgänge blir livsstilen automatiskt destruktiv den med. Man flyter med på något sätt och ger nästan efter. Det här är ju jag, eller detta är det jag som jag har blivit. En konsekvens som aldrig går att göra om eller göra rätt. Jag är vuxen men jag behöver få vara liten ibland. Jag är en väldigt förvirrad och orolig själ. Jag är kluven på mitten på alla tänkbara sätt. Jag saknar så mycket som gått förlorat, varför måste mina val vara så impulsiva, ogenomtänkta? Jag sover knappt längre, tre timmar per natt sedan är jag uppe och vandrar i tystnaden som en vålnad. Mitt hjärta gör ont och det känns som en förbannelse vilar över mig. Har jag valt fel, har jag gett upp något som kommer hemsöka mig för resten av mitt liv. Jag kommer aldrig kunna börja leva förens jag fått innre frid. Vad krävs för att få det, styrka i sig själv. Jag kommer gå vidare, men inte idag, kanske inte imorgon, kanske inte om ett år. Jag försöker dämpa sorgen av att ha lämnat dig bakom mig med att ersätta dig och försöka jämföra det vi hade med andra. Vem ska jag rådfråga, vem vägleder mig, vem finns där för att trösta. När jag försöker prata med de jag älskar sätter de upp en mur och vänder ryggen till. När jag ringer vill folk inte alltid svara för att så fort jag hör av mig "så är det alltid något". Jag har till och med svårt att gråta nu förtiden, mina tårar är osynliga men när dom väl kommer låtsas folk inte se dom. Att en kram, ett vänligt ord, en klapp på kinden... Mer än så begär jag inte, nu håller jag mig tillbaka, för mig själv för jag vill inte ligga andra till last. Jag ska ju finnas för dom, le, vara glad, bekymmersfri. Sprida glädje och dansa som en fjäril som jag en gång gjort... MMina vingar har fallit av, jag orkar inte le, jag är tråkig för jag är inte som innan. Jag saknar mitt gamla jag, att kunna se mig i spegeln med en strimma av hopp i ögonen och ett hopp om en ny dag. Att kunna skratta, känna lättnad. Jag försöker slå mig fri, men förlust, sorg, sjukdom, ångesten, allt äter mig inifrån och jag undrar många gånger vad som finns kvar. Jag bara är just nu, i ett gränsland utan ände. 

Jag kan vara stark, men så fort jag försöker så blir det bara värre 

Stegen jag hör, fötter som rör sig i lägenheten på nätterna är inte verkliga

Det känns som någon tittar på mig, ser skuggor på väggarna och hör viskningar men  när jag ser efter är det borta. Jag sa att jag hade släppt taget om honom, jag vände bladet och stängde dörren för känslorna som fanns där. Jag blundade medans jag höll emot och tårarna började rinna. Jag vågar inte släppa in någon annan för det gör för ont, jag har försökt men det slutar bara med att jag sårar någon ännu värre. Så fort jag försökte släppa in Niklas så var det Adrian jag såg istället. Hur ska han kunna tävla för att vinna över ett minne som bara är mitt? Hur ska han kunna slåss mot någonting han inte kan se... Det var två av oss men känns som tre. Ibland önskar jag att hans spöke kunde låta oss vara men jag är alldeles för djupt ärrad. Adrian var allt jag någonsin ville ha, men jag måste försöka släppa taget för du hemsöker mig.. Jag sa till Niklas att han var borta, att jag hade gått vidare men varför känner jag fortfarande hans ögon på mig. Osynliga kedjor som håller fast oss i smärta. Niklas har bett mig att be Adrian att släppa taget om mig. Han har bett mig att gå vidare och liva i nuet som var vårt, men jag klarade inte det. Ibland när han ser på mig så är min blick någon annanstans, som om jag såg någon som han inte ser. Jag valde att ge upp det här kriget nu för jag orkar inte kämpa mer. Väggarna kryper närmre och jag kan inte andas.

Det finns ingenting att göra

Niklas var den man jag träffade efter jag valde att bryta förlovningen med Adrian i höstas. Var det för att slippa vara ensam, var det en tröst att ha någon att läka ihop med, eller var det bara hans charm som fick mig att ge vika... Vi har träffats i 7 månader, inte heller en duvunge och det har varit många vändor med både ambulans och polis. Drogerna förgjorde oss båda tills jag vaknade upp en dag och sa stopp, det är nog nu. Vi gjorde slut o sen ville han ha mig tillbaka och jag ställde ett krav. INGA droger, vill han droga kan han göra det jag kan inte ändra en annan men ha ändå den respekten mot mig att hålla sig undan när han håller på. Inga droger i mitt hem, och inga påverkade människor är välkomna då jag vet att jag kommer falla tillbaka. Han lovade och svor på att aldrig utsätta mig för det. Men i förrgår hittade jag verktyg (till sprutor) inne på min toalett och han blånekade att han skulle gjort något.. Där satt han hög som ett hus och ljög mig rätt i ansiktet. Har jag verkligen fel i allt, helt på riktigt ... Jag orkade inte kämpa mer, jag slängde i mig massa benzo och vin.. Sen blev jag förbannad på hela världen inklusive mig själv så jag gjorde illa mig själv... Tydligen det ända som hjälper ibland..

Jag saknar

Det verkar som om det vore igår jag såg ditt ansikte, du sa till mig hur stolt du var men jag lyssnade inte utan gick min väg. Om jag bara visste det jag vet idag .. Jag skulle hålla om dig så hårt jag bara kunde och få all din smärta att försvinna för alltid. Jag skulle tacka dig för allt du gjort för mig och förlåta för de misstag du gjorde. Det finns inget jag inte skulle kunna göra för att få höra din vackra röst igen som jag är så rädd att glömma ... Ibland lyfter jag telefonen för att slå ditt nummer, jag vet att du inte kommer svara men jag saknar att prata med dig som vi alltid gjorde förr. Jag har så mycket att berätta mamma och du kanske hör mig , men jag vill ju höra dig med! Jag önskar du kunde förlåta mig för alla de gånger som jag klandrade dig för allt som jag inte klarade av att göra bättre själv.

Jag sårade mig själv genom att såra dig

Vissa dagar känner jag mig söndersliten inombords men jag är för rädd att erkänna det.
Många gånger vill jag gömma mig, för det är dig jag saknar.
Det är så svårt att säga farväl, för det är föralltid..
Skulle du säga till mig att jag hade fel, skulle du hjälpa mig att förstå ?
Ser du ner på mig från där du är nu eller är du stolt över den jag blivit ?
Det finns inget i hela världen som jag önskar mer än en chans att få uppleva att se in i dina vackra ögon och se dig se tillbaka i mina, mamma jag är så ledsen för allt jag gjorde fel mot dig. Hade jag fått bara en dag till med dig så hade jag berättat hur mycket jag har saknat dig sedan du lämnade mig. Varför kan jag inte vrida tiden tillbaka, göra allt rätt och ge dig all lycka i världen för att hålla dig kvar hos mig ?

Jag älskar dig mamma, jag saknar allt med dig. Varför , jag kommer alltid fråga dig varför du lämnade mig ensam. Men om sanningen ska fram så var det ju jag som fick dig att känna dig ensam och övergiven. Förbisedd och uppskattade inte all tid vi fick tillsammans.. Mina minnen kommer för alltid stanna tillsammans med smärtan i min kropp. Ibland vill jag möta samma öde som du enbart för att få se dig, lukta på dig, krama dig och aldrig släppa dig igen. Mina tårar kommer aldrig få dig tillbaka.

Du är så älskad och så saknad, jag har gått sönder.

Ännu en gång är jag hemma ensam med ögon som tåras och de salta små dropparna möts på hakan. Jag står på utsidan med vetskapen om att det är dig jag vill ha, men du är på insidan och jag är hjälplös.
Varje dag är densamma för dig, så van att känna smärta och aldrig få uppleva sann kärlek, det är inte ditt fel.
Jag vet bättre men du kan inte hjälpa det, jag vill berätta men vore det själviskt? Hur läker jag ett hjärta som inte längre kan känna, hjärtat har brustit för vår kärlek var den ända du visste. Du har levt det här livet allt för länge så du inte ens ser skillnaden och det kommer bli min död, för du kan få så mycket mer, titta på oss två det är ju så det ska vara. Slut inte dina ögon för när du blundar vet jag att du ser mig ändå.

Allt jag vet är smärtan sittandes i ett hörn i ett tomt hem, jag har vant mig men jag vill att du en dag ser livet genom mina ögon för jag vet att du är så mycket mer än detta, du behöver inte längre låtsas..



♥ Vår kärlek är den ända vi båda vet  ♥