Ni Kan Kalla Mig Kriss

Jag stod på knä framför toaletten med fingrarna djupt ner i halsen tills jag började hulka ljudligt.
När jag tillslut började kräkas kunde jag inte sluta och ögonen tårades av kroppens ansträngningar.
Jag hade och har i vissa fall fortfarande en form av självskadebeteende och måste bestraffa mig själv.
Vid den här tidpunkten hade jag även börjat skära mig illa i armarna, men det räckte liksom inte till.
Jag hatade mig själv lite mer än så och behövde göra något som fick mig må ännu sämre.
Vid ett tillfälle kom min mor på mig där jag stod lutad över toalettringen, hon skakade bara på huvudet.
Efter ett tag la jag av med det där att spy upp maten och gled sakta över till en omedveten ätstörning.
Det är den jag fortfarande lider med varje dag utan att riktigt tänka på det, vanesak.
Tror drogerna spelat stor roll i den här delen då jag helt tappat aptit på mat och kan svälta mig själv.
Hungerkänslorna ger sig inte ofta till känna och när de väl gör det så ignorerar jag dem, det är på mina villkor.
När jag väl äter ska det vara så flötigt och äckligt som möjligt, massa godis och gärna en pizza eller hamburgare.
Hetsäter tills jag äcklar mig själv och sen kan det gå en till två dagar så kör jag samma race igen.
När jag drogade kunde det gå ett par dagar, till och med en vecka innan jag åt någonting.
Fyfan vad jag tycker mat är äckligt även om jag konstigt nog gillar att laga den.
För mig räcker det med att titta på den, jag sitter bara och petar i den ändå, onödigt att låta det gå till spillo.
Lagar endast mat när jag är i sällskap med någon och äter i princip enbart en gång om dagen.
Kanske inte så konstigt att jag alltid är trött och sockersugen då inte...

Har man ingen aptit på livet så har man inte heller någon aptit på annat heller.