Ni Kan Kalla Mig Kriss

Jag har nästan börjat vänja mig vid tanken av att jag är eller faktiskt förväntas vara och har blivit en hemmafru.
Det ska städas, tvättas, laga mat, vika tvätt, handla och vara en god värdinna åt min pojkväns vänner utan att gnälla. I början tyckte jag en del saker var orättvist, jag slet som ett djur utan att direkt få någonting tillbaka, så varför ska jag då anstränga mig och vara en bra kvinna? Mitt tankesätt har dock ändrats, vilket det ofta kan göra på en sekund. Är det såhär det ska vara så måste jag göra det bästa av situationen, då kanske det för något gott med sig i slutändan, om man tror på karma vill säga. För några år sedan skulle detta aldrig någonsin funnits på min karta. Jag var otämjbar och skulle aldrig någonsin låta en man ha den styrande rollen, jag kämpade för jämnställdhet. Men nu är jag tacksam på ett sätt, eller förväntas vara. Han jagar pengar för att vi ska kunna få mat på vårt bord, då kan jag åtminstonde sköta hushålls sysslorna så han känner sig bekväm och glad när han kommer hem. Varje dag han går hemifrån åker västen på och jag är medveten om alla risker som finns. En dag kanske han inte kommer tillbaka, gud har planer för oss alla och man måste verkligen lära sig att vårda och vara tacksam över det man har. Detta är numera mitt jobb, det är min uppgift att göra min man lycklig och ha ordning hemma. På gatorna är det han som bestämmer men här hemma är det jag som pinkat in mitt revir. En kvinna i huset är det inte alla som har lyckan att ha, jag ska göra så gott jag kan. Han försörjer ju mig, skyddar mig med sitt liv och lägger aldrig sin hand på mig.

Jag älskar honom så mycket att det inte är bra för min hälsa, men hellre det än att leva utan honom / Kriss