Ni Kan Kalla Mig Kriss

Jag satt i flera timmar inatt förtvivlad och bara väntade på besked.
Min själ var döende när jag satt uppkrupen i ett hörn i mitt vardagsrum.
Tårarna rann tils min kropp inte längre orkade så jag satt och lyssnade på mina andetag istället.
Andetagen var tunga och det gjorde ont att andas, jag klarade inte av att förlora ännu en älskad person.
Ensamheten var så svår och ovissheten om vad som hänt rispade mig på insidan.
Jag satt med en cigarett vid ett fönster och tittade ut efter en stund, och där stod han.

Jag såg hur han tittade in i mina ögon där han stod i trappuppgången och min puls skenade.
Han viskade till mig om han kunde lita på mig och självklart kan han göra det!
Han är ju min bästa vän, min älskling, min man, mitt liv så varför tvekade han ens?
Jag smet ner till källaren och vi satte oss där och pratade en stund.
Jag såg verkligen något annorlunda i hans ögon, han var sig inte lik.
Det var en ny blick jag aldrig tidigare sett och det gjorde ont.

När jag väl fick upp honom till lägenheten hade han råkat ramla utomus och blödde kraftigt.
Satte honom på en stol och gjorde rent och la om såren ordentligt.
Jag var så ledsen och aningen sårad över att han inte litade på mig först ...

Jag skulle aldrig bli manipulerad av hans vänner och aldrig någonsin sälja ut honom.
Då dör jag hellre.

Kriss