Ni Kan Kalla Mig Kriss

Jag hade varit på stan och fikat med ett par vänner, det fanns ett speciellt fik vi alltid gick till för att dricka varm choklad, kedjeröka och snacka skit. Jag hade precis fyllt arton tror jag och skulle hem till min lilla etta i förorten. Jag har en dålig vana som min mor alltid klagade på, vart jag än gick så hade jag alltid min musikspelare med mig. Musiken ljöd högt ur hörlurarna och det var bara jag och musiken när jag gick från busshållplatsen över torget på väg hem. Även mina vänner hade påpekat att jag aldrig hörde när dom ropade efter mig, kunde gå förbi dom utan att märka något ens, lite kul var det faktiskt men inte den här kvällen. Den fick rullning på mina svåra ångestattacker. Jag gick där i mörkret med näsan nerburrad i min tjocka halsduk och diggade till musiken. När jag kommit upp för trapporna på torget så ser jag en skugga bakom mig och känner en hand greppa tag om min axel. Jag ryckte till då jag inte var beredd, flinade och skulle precis vända mig om eftersom jag trodde det var en vän som jag gått förbi i vanlig ordning då jag var i min egna värd. Men innan jag hann vända mig om kände jag något som hårt trycktes mot min hals och all luft gick ur mig. Personen bakom drog ut ena hörluren ur örat på mig och väste. Nästa gång vi ses kommer jag inte vara rädd att använda den på riktigt. Så det är bäst för dig att du håller käften. Han gav mig en hård knuff så jag föll ner i ett buskage. Kände rullgruset som grävde sig in i mina handflator och vände mig om efter killen som sprang sin väg. Han var maskerad och det kalla föremål han hållt mot min hals var en stor kniv. Jag reste mig chockad och darrig upp på benen och sprang tills jag fick ont i lungorna. Väl hemma låste jag in mig och gick in i badrummet för att tvätta av mina händer och mitt ansikte. Jag såg en tunn strimma av blod som runnit från halsen, det var inte djupt, nästan som jag skurit mig på ett papper, men nästa gång. Nästa gång ... Jag kröp ihop i fosterställning och började gråta. Vad hade jag gjort? Vad skulle jag hålla käften om?