Ni Kan Kalla Mig Kriss

Jag fick aldrig känna den tryggheten som barn att någonsin få känna mig hemma och landa någonstans.
Inte heller tillhörigheten och samhörigheten med dom andra barnen i områdena vi flyttade mellan.
När de andra barnen hade sina barndomskamrater kämpade jag hela tiden på ett nytt ställe för att få nya vänner.
Jag tror det är mycket viktigt att som ung individ få känna sig behövd och hemmastadd någonstans.
Uppväxten påverkar större delen av ens vuxna liv och då är det viktigt att man får en stabil och fast grund att bygga på. Min mor uppfostrade mig och min syster på egen hand och hon gjorde så gott hon kunde, det är någonting jag aldrig kommer ta ifrån henne. Hon gav mig en styrka, orken att fortsätta kämpa som jag är henne evigt tacksam för.
Men jag kan inte låta bli att tänka på hur livet tett sig annorlunda om hon gjort andra val istället för att flytta runt oss.
Då hade jag kanske inte blivit som jag blivit, kanske hade jag även haft en starkare självbild och en identitet?
I dagsläget ser jag mig själv som en kameleont, en överlevare och en mästare på förklädnad.
Jag har förmågan att smälta in i många olika miljöer och min överlevnadsinstinkt är nog starkare än andras.
På det sättet har jag väl vunnit en helt annan vinst i livet. Jag har lärt mig att få kämpa för allt jag vill åstadkomma.
Vill jag vara säker på att jag hörs så måste jag skrika, men det känns bra att jag har turen att kunna skriva.

Hade vi inte flyttat så många gånger så hade jag kanske inte haft det så lätt att lämna det gamla och börja på nytt. Jag har verkligen önskat mig en helt normal barndom men allt här i världen händer av en anledning.

Jag har träffat mycket människor på vägen, lärt mig mina läxor och fått en livserfarenhet inte många i min ålder besitter, så det är ju en bra sak. Jag hoppas dock en dag att jag kan erbjuda mina egna barn ett lättsammare liv.