Ni Kan Kalla Mig Kriss

När min kontakt på socialtjänsten beslutade tillsammans med de andra "högre" hönsen om att det bästa var att sätta ett LVU på mig raserades hela min värld.
Allting blev svart och hur skulle jag göra för att de skulle inse att det var fel?
Visst räddade deras beslut mitt liv, för tillfället. Men att isolera en människa i nästan 3 år för att sedan kastas tillbaka till samma ormgrop igen för att "börja" om var ju inte det mest genomtänkta de någonsin gjort.

Under tiden under behandlingen fick jag genomgå en längre psykologisk utredning/utvärdering.
De ville se om jag led av en diagnos vilket visade sig vara två.
Den ena var Borderline som jag skrivit om i ett tidigare inlägg och den andra är Narcissistisk personlighetsstörning.
Jag måste säga att det var som en örfil att få den diagnosen. Det var verkligen inget positivt.

Det här beskriver i korta drag om vad Narcissistisk Personlighetsstörning är.

1. Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).
2. Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
3. Tror att han eller hon är "speciell" och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
4. Kräver stor beundran.
5. Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.
6. Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
7. Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.
9. Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.

* Vid den tidpunkten kanske jag hade en mindre grandios självbild av mig själv, men det var yttre faktorer som formade den åt mig. Jag levde i en värld där jag blev behandlad som en prinsessa även om jag blev utnyttjad. Jag sålde droger som var bättre än andras i stan och blev därefter knivskuren utanför en nattklubb. Så ja, jag ansåg mig mer överlägsen i vissa fall, INNAN.

* Jag var aldrig besatt av fantasier, jag trodde jag hade mer att vänta när jag kom hem bara. Jag hade målat upp en bild av att den familj jag levt under vingarna på ett tag var mitt allt.

* Jag kände mig speciell då och kände att mina vänner där hemma var de ända som kunde förstå mig utan att döma vilket jag tyckte att behandlingspersonalen gjorde.

* Aldrig krävt stor beundran ...

* Jag hade verkligen attityd när jag kom dit, var arrogant och vända taggarna utåt. Det var enbart för att jag inte litade på vuxna människor. Där tyckte jag verkligen att samhället svek mig ordentligt. De såg mina historier som förstorade, detta är sverige och sådant händer inte här. Speciellt inte för unga tjejer.
Om dom inte ens försökte förstå, vem skulle då göra det?

Därav slöt jag mig som en mussla ...