Ni Kan Kalla Mig Kriss

Min värsta mardröm är att återuppleva känslan av att förlora någon jag älskar, den isande känslan i hela kroppen. Jag hatar när känslan av att känna sig liten och övergiven sköljer över mig och stannar som en klump i magen.
Den klumpen ligger och sväller som en svulst och gör det svårare för mig att andas och leva när jag tänker.
Dagarna då jag kunde skratta utan att vilja gråta är för längesedan borta, jag saknar att känna mig behövd.
Man ska aldrig någonsin ta den känslan och glädjen förgiven, en dag kanske den aldrig kommer tillbaka igen.
Jag saknar det man ser i ögonen hos en annan person när man träffas och de verkligen är glada att se dig.
Några tårar rann nyss som jag snabbt torkade bort, jag är så trött på att bara sitta här och se livet försvinna.
Jag saknar mina förlorade vänner och min familj som aldrig någonsin varit hel men den har varit min.
Vad ska jag göra för att bli accepterad för den jag är utan att behöva gå därifrån med gråten i halsen?
Jag har alltid på ett eller annat sätt försökt att hålla ihop min familj så gott det gick, men sen var det jag som fick skiten när allt gick åt helvete ändå. När jag blev svag fanns det inte någon som backade upp mig utan att känna skam. Felfri är jag inte, men jag har gjort allt som gått för att kunna behålla en känsla av kärlek i familjen. Men vem har jag försökt lura, jag sitter där ensam tillslut och gråter i mina händer och får skylla mig själv över valen jag gjort. Men varför var det ingen som stöttade mig under vägen, då hade jag kanske orkat gå hela vägen fram istället för att stanna och inte orka längre. Min far har alltid haft en vision för sina barn. När jag påpekat hans frånvaro har hans ursäkt alltid varit att min mor inte lät honom träffa oss och han gjorde allt för att få det. Men jag märkte aldrig av den viljan, jag kände mig bara bortglömd, övergiven och jävligt sårad för det jag gjorde aldrig var nog.

Jag hade behövt en fadersfigur under min uppväxt mer än folk tror, jag behövde en stark axel att kunna gråta ut mot när jag mådde som värst, en pappa att kunna säga vad det var som tyngde mig, någon som lärde mig rätt och fel här i livet, någon som kunde gå en promenad med mig och torka mina tårar i regnet.
Jag hade ingenting utav detta och han undrar vad som gick snett med mig och varför jag är som jag är?

Jag levde med en ensamstående mor som både psykiskt och fysiskt var hindrad att göra saker med oss.
Det finns inga "normala" barndomsminnen i mitt förråd ...
Vi var aldrig och badade med mamma när sommaren kom, vi var aldrig ute och cyklade, skrattade och letade figurer i molnen. Men kärleken var ändå så enormt stor och jag saknar henne, min bästa vän mer än det som syns. Jag har inte kunnat bearbeta sorgen efter henne men inte heller kunnat bearbetat sorgen över att aldrig ha haft en far som verkligen bryr sig och går över eld och djupa vatten för sin dotter.

Jag vet inte vart jag hör hemma, jag känner mig aldrig välkommen och det gör så jävla ont.
Jag får väldigt sällan ett samtal om det inte gäller min lillasyster förstås, men ingen bryr sig om att fråga hur jag mår, om jag behöver något, om dom får komma förbi eller så ...

Avsaknaden Av Kärlek Sätter Spår