Ni Kan Kalla Mig Kriss

Jag är inte lat, jag har bara inte den energi som jag önskar att jag hade, timmarna räcker inte till.
Hur mycket jag ibland vill göra något så orkar jag inte, jag är både fysiskt och psykiskt utmattad.
Jag har legat i den här sängen i lite över en vecka nu, klarar inte av att städa,laga mat eller tvätta.
Så fort jag faller så känns det som allt runt mig bokstavligt talat rasar samman.
Jag är kvinna, jobbar inte och har ingen inkomst, det minsta jag kan göra är ju att ta hand om hemmet.
Men det finns en anledning till att jag inte jobbar, jag är sjuk i fler än en bemärkelse men gör så gott jag kan.
Ibland blir det bara för mycket och det finns gånger där jag känner mig totalt misslyckad som flickvän och individ.
Min sömn är jätte dåligt och kan aldrig känna mig ordentligt utvilad när jag vaknar om jag inte tagit sömntabletter.
Har jag då tagit sömntabletter vaknar jag nästan med en hangover och är ruskigt seg i kolan och trött därefter.
Jag lever i en isolerad värld just nu, i en osann bubbla som jag väntar på ska spricka när somhelst.
Jag lider av en konstant tomhetskänsla och varje ny dag är också en ny kamp, att vakna och få somna om.
Det är vad mina dagar går ut på , hur tragiskt är inte det att inte ha något somhelst mål här i världen.
Tryckt i mig en halv chokladkaka och en flaska cider, sitter och tittar på tv men ändå verkar allting så tyst.
Jag somnade vid halv tio imorse i armarna på min pojkvän, under natten hade jag suttit och pratat med vänner.
Var skönt att få lite miljöombyte och ventilera med någon annan men det är aldrig kul att höra att man är en dålig vän. För det var precis det jag fick höra. Jag hör aldrig av mig längre, följer aldrig med folk på saker och drar mig undan. Är det verkligen så himla konstigt när jag inte mår bra ? Är det inte då vännerna ska stå på MIN sida ?