Ni Kan Kalla Mig Kriss

Allting kändes verkligen hopplöst igår och jag tillbringade min kväll sittandes på sängen och gråta i flera timmar.
Jag hade egentligen inte ens en anledning till att gråta, men det var väl något som kroppen ville rensa bort.
Jag stoppade i mig två attarax för att se om de kanske kunde dämpa ångesten lite, men det gjorde dem inte.
Attarax ska vara ångestdämpande men är ju egentligen allergi medicin så hur ska dom hjälpa när man redan är där.
Så fort jag hörde en lugn låt grät jag, till byggprogrammet på tv grät jag, hela tiden för ingenting tills jag blev matt.
När min pojkvän kom hem sent på natten var min kropp alldeles matt och han gjorde allt för att nå mig på något vis.
Men jag ville bara få vara lite ifred, jag sörjer, men hur lätt är det att sörja när andra säger var stark du klarar det.
Varför vispa av mig när jag försöker öppna mig när jag inte ens har förstått riktigt vad somhelst än?

Jag har verkligen bra och riktigt dåliga dagar, men jag har vant mig vid att det är som det är.