Ni Kan Kalla Mig Kriss

Efter en härligt varm dusch har jag nu krupit ner i sängen igen, där jag tillbringat största delen av dagen.
Inte haft lust att göra någonting alls, ville liksom bara vara och knapra mina lyckopiller i lugn och ro.
Men det är inte så lätt att koppla av när man har svändörrar här hemma och "bröder" kommer och går om vartannat. Försökte mig på att städa lite, men det blir ju lika stökigt ändå sålänge dom är här.
De ockuperar både det ena och det andra rummet så man kan inte ens röra sig i sitt egna hem.
Jag har varit deprimerad idag, alltså inte en av mina bästa dagar som man måste gå igenom ensam.
Känns bara hopplöst, rätt så ofta känns det som att jag stänger av på något sätt, inuti ...

Vi hade en årsdag häromdagen, inte en blomma, inte ett kort, samma gamla vanliga.
Men förväntar man sig att leva som en prinsessa kan man ju leta någon annanstans.

Jag försöker vara tålamodig men det fortsätter göra så ont på insidan och jag kan inte vänta för jag behöver tryggheten på natten, inte ensamheten. Jag kan inte finna min väg hem för jag har bett om din hjälp. Jag är förlorad i en dröm och ber dig ta mig ur den.