Ni Kan Kalla Mig Kriss

Hela min kropp värker, har inte tagit det lugnt en sekund sedan jag blev utskriven från psykiatriska beroendekliniken. Jag äter mina mediciner som jag ska men de verkar inte på mig så försöker hålla mig sysselsatt hela tiden för att slippa tänka. Kravet dom ställde innan de skrev ut mig i Fredags var att någon skulle vara med mig under de två första dygnen för att jag inte fick vara ensam. Men vad händer ..

Kliver ut från beroendekliniken med två plastpåsar fyllda med mina personliga tillhörigheter i.
Jag är dimmig i huvudet av alla tabletter och en aning knäsvag när jag stapplar ut i snön.
Utanför är det ingen som välkomnar mig, ingen som hämtar mig och min pojkvän svarar inte när jag ringer.
Fick ta en taxi hem istället och väl hemma möts jag av min lillasyster som står och diskar i köket.
Släpper påsarna på golvet och går till sovrummet där min kille ligger och sover ..

Känns ju verkligen bra att man har något stabilt att falla tillbaka på när man mår som man gör.
Så fort han vaknade drog han på sig kläderna och skulle ut till grabbarna och syrran skulle till jobbet.

Där satt jag som en idiot och undrade ... Grät som fan för att jag är så dum o tro att någon annan skulle ta hand om mig när jag behövde det också . Har städat från golv till tak i den här lägenheten nu bara för att kunna sova på nätterna .. Killen är iväg hela dagarna till sent på natten .. Den lilla tid vi får tillsammans är han påverkad av droger numera .. Önskar jag kunde räcka till lite till ..