Ni Kan Kalla Mig Kriss

Jag träffade en tjej i min ålder för ett tag sedan som missbrukar heroin.
Hon skulle bli inlagd på en klinik men socialtjänsten gav henne avslag på försörjningsstöd.
Så där satt hon och visste varken ut eller in, hur skulle hon överleva ?
För det första så var hon sjuk eftersom hon hade bankat i sig ca 2 gram.
Hon var så uppgiven och det gjorde mig så ont att se förtvivlan i hennes ögon.
Hon skulle bli hemlös om hon inte betalade sin hyra i tid och bli jätte sjuk om hon inte fick sin behandling.
Det var som en enkelriktad väg, hur hon än vred och vände så gick det bara åt ett håll, åt helvete.
Jag ville hjälpa henne, hon behövde pengar men jag visste inte hur jag skulle göra det ...
Tillslut frågade hon om jag kände till någon strippklubb hon skulle kunna jobba på.
Vi löste en intervju och hon fick jobbet, hon ville bara jobba några kvällar för att få ihop sina pengar.
Men jag vet ju att det inte går till så ... Mitt samvete gnager, men hellre dansa än att dö.
Hon är så sjukt vacker och så jävla trevlig, varför tog heroin demonen just henne.

Varje dag för henne är en ny kamp, vakna upp och inse att man måste kämpa för att överleva.
Men varför blundar samhället och vänder dessa människor ryggen ?

En gång heroin, sen kan man nästan vinka till änglarna ...
Det måste ju finnas en annan lösning ...