Ni Kan Kalla Mig Kriss

• Jag ligger i min säng och vänder och vrider på mig, en olustig känsla sprider sig i bröstet •

Jag har börjat gå till en psykolog på en öppen avdelning ca 1 gång i veckan, men det känns som att hon tycker jag är lite av ett hopplöst fall. Jag kom dit från början för att bearbeta sorgen och sveket jag känner efter att min mamma tog sitt liv, men när det händer så mycket runt mig hela tiden så vet inte ens dom vad de ska göra för att hjälpa mig. Jag är i en kris situation ... Och det ända som hjälper just nu är tydligen medicinering enligt dom. När jag sitter hos min psykolog stänger jag av alla mina känslor, slår av helt och hållet så läkaren som skriver ut min medicin tänkte ringa psyk akuten för hennes råd var att lägga in mig under en period för observation. Mitt svar på det var att "jag inte har tid", märkte ju hur himla "bra" det gick sist och det har ju nästan gått mer utför. Visst är jag tacksam över att de äntligen förstår att jag ropar på hjälp, men de lever ju inte i min värld så de har inte en aning om vad man går igenom dagligen. Jag börjar oroa mig lite för mig själv ibland för jag märker att jag för var dag som går tappar greppet, fotfästet, bryr mig knappt om någonting längre. Utsätter mig istället för andra farliga situationer nästan som att jag bara längtar efter kulan med mitt namn på. Fick 40 propavan och 100 stecolid 5 mgs den här gången när läkaren från början bara ville skriva ut theralen. Jag vet bäst själv vad jag mår bättre på. Vill bara försvinna härifrån, glömma allt som hänt och leva för en gångs skull. Men hur gör man? Känner att medicinen börjar trubba av mig lite nu, även fått i mig en mängd alkohol. Det är skönt när kroppen domnar bort ... Imorgon blir en broder släppt och då får jag förmodligen min dom ockdå. Det skrämmer mig inte ens, är det normalt att känna såpass lite att du skulle kunna ställa dig på knä och låta någon avrätta dig utan att ens visa en vilja till att fortsätta för du vet att det inte längre finns något hopp ?