Ni Kan Kalla Mig Kriss

• Jag sitter och petar i min plastskål med micrad pasta och försöker locka till mig aptiten •

Fåglar kvittrar precis utanför mitt fönster och solen lyser starkt och varmt.  Min hy skulle nog må bra av att komma ut lite och känna av solstrålarnas mjuka smekning mot min fortfarande så bleka hy. Men nej, hela natten och hela dagen har jag sovit, varje gång jag vaknat sköljer en konstig känsla över mig och jag blundar igen för att falla in i mitt trygga mörker. Drog kudden hårdare mot mig och borrade ner mitt ansikte i den. Jag hade stänkt ett par droppar av Asads parfym på den som om det skulle vara en tröst eller någon tillfällig ersättning. Stirrar fortfarande på plastskålen. Jag avskyr micromat, eller jag tror nog jag avskyr all slags mat. Att laga mat är kul, men äta det är svårare. Inte för att jag är en dålig kock skämt åsido men jag kan bara inte, maten växer bara i munnen på mig. Ibland kan det gå dagar då jag kanske enbart fått i mig en liten skvätt youghurt eller en mannafrutti. Min kropp går på tomgång, vätska, mina tabletter och cigaretter. Jag intalar mig själv, eller försöker åtminstonde att tro att den här dagen, den här gången blir det bättre. Men istället för det så händer det något nytt som får mig att sucka högt, skaka på huvudet och bara tröttna ännu mer. För knappt en vecka sedan var det just så, min granne hade märkt på mig att jag var väldigt arg, upprörd och ledsen efter en incident och tittade med stora, fundersamma ögon på mig medans jag sjönk allt djupare in i mig själv. Vågar jag verkligen lämna dig ensam Kriss ? Frågade han. Från att ha varit helt ifrån mig till att bli knäpptyst, nästintill apatisk blev han oroad. Jag mumlade något om att det var lugnt och att jag skulle gå och lägga mig. Han tvekade när jag bad honom gå men tillslut gav han sig. Jag tittade honom i ögonen och han blev ställd av blicken han möttes av. I mina ögon var det endast pupillen som syntes, ögonen var svarta och bara en liten kant av blått syntes runt dem. Han reste sig och gick mot dörren och innan han gick sa han: Kriss, gör ingenting dumt jag tar med mig en nyckel ifall det skulle vara något. Jag muttrade något och han gick motvilligt ut ur lägenheten och låste efter sig. Jag sträckte mig efter min mp3-spelare som låg på vardagsrumsbordet, satte hörlurarna i öronen och tryckte på. Höjde och blundade. Jag var bedövad av mina tabletter och jag kände att det var dags, det fanns inget annat val. Reste mig ur soffan och gick mot köket där jag plockade upp en liten kniv, vass nog. Utan ens en tvekan slittade jag upp hela vänstra handleden och mörkt blod , nästan svart rann ur det djupa såret .. Jag minns att jag såg något vitt innan blodet täckte över det. Höll ena handen under den blödande armen och gick in i vardagsrummet där jag satte mig och såg hur blodet formade en pöl. Telefonen ringde, det var grannen. Jag var lugn och muttrade någonting om att jag gjort något dumt och att jag blöder. Han stormade genom dörren, fick tag på en handduk och virade runt min arm så hårt han kunde. Tre handdukar tog det innan värsta blödningen stoppats och han gav mig ett val. Antingen ringer vi 112 eller så löser vi det på vårat sätt. Jag vägrade akuten, vägrade bli inlagd på psykiatriska igen. Så han tejpade och plåstrade så gott han kunde. Först efter ett dygn valde jag att åka till akuten. De syr aldrig sår som är äldre än 6 timmar men det var såpass djupt att de inte kunde annat än sy. Sa det var en olyckshändelse och det köpte dom tror jag .. Jag hade missat de största blodkärlen men skurit av nerver, ett litet hål i en sena och även rispat en muskel. Altså inte långt från benet i sig. Jag gav verkligen upp den natten och försöker se positivt på saker, men det går inte när man hela tiden måste kämpa helt på egen hand.