Ni Kan Kalla Mig Kriss

• Vissa dagar är jag nästintill apatisk och ibland undrar jag om jag längre andas •

Jag sitter på sängkanten och drar mina finger toppar över min sydda handled där de blåa stygnen sticker fram.
Mina trötta och aningen svullna ögon sneglar ut genom fönstret där inte gardinerna täckt för helt. Ljus. Ögonen gör ont och det tar en stund innan de har vant sig. Jag blir sämre för varje dag som går. Vissa stunder är jag så utmattad att jag bara ligger i min säng och känner hur hela min kropp värker av likgiltighet och sorg. Låg i min säng största delan av gårdagen och väntade på att Asads advokat skulle ringa och när han väl gjorde det rycktes jag ur dimman för hur mycket jag än ville så visste jag att det inte skulle vara annat än dåliga nyheter. "Kriss, deppa inte ihop nu" sa han till mig och jag mumlade något tillbaka innan vi la på. Var helt orkeslös och drog åt mig min kudde och tårarna sved i mina ögon ännu en gång tills jag lät sömnen ta mig igen. Jag ligger i en dvala som nästintill är omänsklig. Är min verklighet drömmarna eller är det den smärtan jag alltid vaknar till som jag får leva med? Det känns som att jag nästan ligger och självdör. Var nere på affären igårkväll för att köpa hem lite mat men när jag väl stod i kassan ställde jag min korg och gick min väg. Det finns ingenting på denna jord som kan få min aptit tillbaka. Känner bara avsmak när det kommer till mat. "Du måste äta för att orka", men min kropp vill inte för jag vill inte orka. Och dom få gånger jag faktiskt orkar så använder jag den energin jag har till vredesutbrott. Slängde en ask kopp i väggen häromdagen, vägrar se mig själv i spegeln, vill inte ut och röra mig bland andra, hatar allt just nu. Förutom min säng och min sömn.


 Börjar jag tyna bort , är det såhär det känns när man förlorar kampen mot sig själv ..