Ni Kan Kalla Mig Kriss

• Jag kände hans sträva fingertoppar mot mina när jag låg där i vår säng omtöcknad av sömnen •

Njöt av att känna värmen när han smekte min handflata ut till fingerspetsarna och sen fortsatte dra sina fingrar på ovansidan av min hand. Jag var rädd men samtidigt började jag känna hur tryggheten innfann sig i hela min kropp. Han sträckte sin hand mot mitt ansikte och strök med tummen över min kind samtidigt som han höll upp min haka. Jag kunde inte se honom, bara hans hand och bara känslan av hans beröring. Han strök mig en sista gång på kinden innan hans hand gled från mitt ansikte och jag trevade efter honom och kände hur hans fingrar gled genom mina, sen var allting över. Det var en dröm och jag vaknade lika besviken som vanligt. Stirrade upp i taket och kände hur tomheten slet isär min bröstkorg. Jag ville bara skrika men fick inte fram ett ljud, det var som mina läppar inte kunde röra sig. Hur kan man förlora sig själv till någon annan så man blir fysiskt sjuk utan den personens närvaro ? Aldrig har jag känt såhär och kommer antagligen aldrig göra det igen, för andra är jag likgiltig och mina humörsvängningar börjar ge mina vänner whiplashskador. Mitt humör är verkligen inte stabilt, det pendlar på minuter, men än sålänge har inte ens ett leende funnit mina läppar och jag vill bara gråta. Fick meddelande av advokaten igår att Asad inte längre har fulla restriktioner, han har ansökt om att få ringa hem och jag måste godkänna de papper först. Ringde upp kriminalvården och frågade hur lång tid det skulle ta. Får nog hem papper imorgon och skickar jag tillbaka dem imorgon så kommer han få klartecken redan på måndag och då kommer han få ringa hem. Hans röst. Det var längesen jag hörde den. Jag kommer börja gråta så fort han säger mitt namn. Det är inte rättvist , jag tappar greppet om verkligheten nu. Mina psykologer har sagt vid tre tillfällen att de vill lägga in mig men jag kan inte. Inte innan jag fått veta domen. Först då vet jag om jag klarar av att gå vidare, eller kämpa vidare IGEN.