Ni Kan Kalla Mig Kriss

• Spenderade nästan två timmar på att skriva ett brev på sju sidor till Asad ikväll •

Det känns som om han har varit borta i flera år, han försvann lika snabbt som jag fick honom tillbaka. Vet inte vad man ska säga om brevet jag skrev, var det ett avskedsbrev eller var det ett litet hopp om att det kanske kan bli bra om han kommer ut ? Jag la verkligen alla korten på bordet och skrev precis vad som hänt under tiden han varit borta dansar råttorna på borden. Det är tragiskt att man låter sig luras av vissa människor, men jag är så godtrogen och tror nästan alltid att folk är goda och vill en väl innerst inne, men ack så fel man kan ha och jag verkar inte lära mig av mina misstag heller. Jag längtar så mycket efter en fast, trygg punkt i min vardag men det känns som man måste slåss för sitt liv för varje dag man vaknar upp till. Äter knappt en gång om dagen då pengarna inte räcker, man kan ju inte tro det att man ska leva som en tiggare när man lever som man gör, det trodde inte jag från början iallafall. Men man är lämnad att klara sig så gott man kan på egen hand. Anklagelser regnar över en konstant så varför ska man ens anstränga sig känner jag. Vad man än gör så är det fel, och även om man inte gör något så blir man anklagad för saker så då kan man lika gärna göra det istället. Jag är vilsen.