Ni Kan Kalla Mig Kriss

Jag visste att jag förr eller senare skulle få det här samtalet •

Jag trodde verkligen att han på något sätt skulle försöka lugna ner sig och engagera sig mer i oss, men idag kom samtalet som vilken människa somhelst fasar för att få, han sitter nu häktad och jag vet ingenting om vad som komma skall. Jag rasar inombords, hela min värld smular sönder under mina fötter och varje steg jag tar gör ont i hela kroppen, jag känner mig sviken och uppgiven just nu, men mest varit likgiltig hela dagen. Jag blockerar alla känslor och visar inte en min av medkänsla för någon. Jag försöker verkligen vara stark och hålla modet uppe, men hur lätt är det egentligen när man är lämnad till att klara sig på egen hand igen? Hur kan jag vara så dum att tro att allt skulle bli bra någon dag, nu blir det säkerligen husrannsakan inom snar framtid men jag orkar verkligen inte bry mig om någonting just nu. Jag säckade ihop i soffan innan, all luft tömdes ur mina lungor och jag bara stirrade in i väggen. Det tar verkligen mycket på mig, psykiskt och fysiskt och jag vet inte vart jag skall vända mig eller vem jag ska prata med för jag vet att om jag försöker så kommer de vända ryggen till, jag har ju valt det här livet så varför gnäller jag tänker ni säkert. Varför har jag det där behovet att försöka rädda alla förutom mig själv hela tiden? Jag är alldeles utmattad och går nog in i väggen snart igen. Jag är trött på att vara ensam.

Vet du hur det känns att ligga här utan dig ? Du kommer aldrig att förstå vad det är som händer med mig. Så ensam och ingenting är verkligt för jag drömmer bara om dig, så som jag önskar att det vore och jag kommer alltid undra varför du blev tvungen att göra såhär. Det är så svårt att förstå att jag inte alltid kan ha dig vid min sida. Mitt hjärta känner ingenting för det är så kallt inombords, bara en skugga av den jag en gång var. Du är den ända jag någonsin släppt så nära inpå och öppnat upp mitt hjärta för och nu håller jag fast vid någonting som känns overkligt, vart gick jag så snett att jag inte ens kan inse att de ända du lever för är dina vänner ... Du säger att du inte gör det men hade du inte gjort det hade du inte suttit där du sitter just nu, eller hur? Jag önskar du kunde förstå hur illa du faktiskt gör mig, men det kanske är alldeles för mycket begärt ... Vi lever i skilda världar du och jag, vet inte vad jag ska göra eller känna. Ilska.

KRISS