2011-03-18
00:21:00
00:21:00
Oron sticker i kroppen
Tårarna rann nedför mina kinder efter du åkte hemifrån idag •
Jag borde ha vant mig vid att du åker iväg, inte alltid är tillgänglig och allt det där.
Har suttit hela kvällen och läst igenom våra brev vi skrev till varandra under tiden du satt.
Ångesten började krypa i skinnet på mig för på ett sätt kändes det som vårt förhållande var bättre då.
Jag kände mig viktig för dig och du betyder allt för mig och man satt verkligen och räknade dagarna.
Besöken på häktet var jätte jobbiga, varenda gång tiden var slut så var det som hjärtat slets ur mitt bröst.
Jag satt alltid en stund utanför häktet med ansiktet i händerna som blev fyllda med salta tårar.
Tände en cigarett och gick runt för att se om jag kunde hitta ditt cellfönster, men det var inte det lättaste.
Du var det ända jag hade att se fram emot och kämpa för, just då levde jag bara för dig.
Varje gång du går ut genom dörren så vet jag aldrig om du kommer tillbaka •
Vad är det för faror som lurar därute egentligen, jag vet nog egentligen inte och det kanske är bäst så.
Men jag är så rädd att de jag älskar mest av allt ska försvinna, jag klarar inte av att förlora mer nu.
Du ber mig lita på dina ord om att allt kommer ordna sig, att jag inte behöver oroa mig.
Klart jag alltid oroar mig, det går på en sekund när något väl händer och jag vill aldrig uppleva det igen.
Att du är borta dagar, ibland veckor, det ärrar mig och tyngden över bröstet blir outhärdlig.
Jag försöker så mycket att hjälpa dig på vägen, men hur ska jag hjälpa om jag inget får veta.
Ibland sitter du och stirrar rakt fram och det verkar som något tynger dig.
Att inte ens kunna få fråga det, att inte kunna finnas där som ett stöd gör mig så ont.
Jag ber till gud att inget ont händer dig men rädslan kommer alltid finnas där, det måste du förstå.
Jag vet att det finns en regnbåge för mig att följa för att komma över min sorg.
AsAd ♥
Jenny R
Hej tjejen. Sorry för dålig kommentering men jag har vart inne och läst. Ibland känns det som att man inte riktigt vet vad man ska skriva, det är så starka ord och den nakna sanningen om ditt liv du delar med dig påminner mig om vad jag har lyckats att ta mig ifrån. Jag tror på dig och jag sänder massa styrke kramar!
En fråga som fick mig att kommentera dock, läser din sambo din blogg?
Jenny
