Ni Kan Kalla Mig Kriss

När varenda dörr verkar stängd så är min vidöppen för dig.

Jag ger dig styrka och återställer din tro.

Jag är den som står i närheten av dig om allting skulle rasa.

Jag kommer att hålla dig och jag kommer finnas där om du brister.

Jag finns där om du vittrar sönder.

Jag kommer till dig om du ångrar dig.

Jag tar emot dig om du faller och jag gör vad som krävs för att lägga bitarna på plats igen.

Om du går sönder ska du aldrig skämmas.
Känn aldrig att det är svagt om du behöver mig.

När du är fastkedjad vid smärtan så är jag den som släpper dig fri.

Jag ger dig kärlek och jag lyfter upp dig.

Jag är den som står bakom dig om allt skulle rasa.

Jag försöker så sjukligt mycket att vara stark för alla andra.

Men när det är min tur att falla till golvet så går alla förbi.
Många gånger känner jag mig så osynlig, genomskinlig och utdömd.
Det smärtar i mitt hjärta när jag inte värderar mitt eget liv mer.

Försöker på alla sätt att dämpa det onda inom mig men hjärtats röda färg har sinat.
Det har blivit grått som sten och hoppet jag förr hade en gnista av i ögonen har slocknat.
Jag lever ett liv som inte ens är ett liv, jag vill så mycket men alla dörrar slår igen framför näsan på mig.

Det är inte lätt när man står ensam.