Ni Kan Kalla Mig Kriss

• Jag befinner mig i en kamp, slår tillbaka men mina armar börjar bli trötta •

Försöker att besegra ensamheten men tiden verkar rinna ut i sanden och jag vet inte hur mycket jag har kvar.
Jag sjunker ner i sanden och kan knappt stå upp, jag är förlorad i enbart en dröm och jag behöver känslan av trygghet. Jag är rädd för ensamheten och står inte ut med att vara en skugga av mitt forna jag längre. Jag försöker hålla tålamodet uppe men jag går sönder på insidan och jag kan inte vänta hur länge somhelst. Jag behöver tryggheten på dagen, natten och alltid, det är ingenting du längre kan ge mig för jag står blottad för alla faror på egen hand nu. Jag hittar inte min väg, finns det inte någon som kan leda mig hem? Vart hör jag ens hemma ? Står och tittar på min skugga som uppenbarar sig mot väggen, mitt ända sällskap som jag inte ens litar på längre och det ända som hörs i rummet är ljudet av mitt hjärta. Jag är rädd när jag är ensam för jag vet inte om jag kan andas när jag förlorar mig i den här drömmen, illusionen. Tårar salta som havet rinner utmed mina kinder på natten för mitt liv har tagit avstånd från mig, så för att torka bort mina tårar håller jag om min kudde hårt. Det är det ända jag har som får mig att känna mig lite mindre ensam. Ibland på natten sträcker jag ut min hand och sluter mina ögon och fantiserar att du sträcker ut din och aldrig släpper taget, men istället är jag rädd och ensam. Är så trött på den kroniska tomhetskänsla jag bär på för det känns som jag drunknar när somhelst.

K R I S S