Ni Kan Kalla Mig Kriss

Äntligen får jag försvinna in i dimman och släppa alla hjärnspöken jag slåss mot

Var hos min psykolog i torsdags och läkaren skrev ut Propavan så jag ska kunna sova och Stecolid för att kunna slappna av och bli lite avtrubbad så jag slipper den krypande ångsten som klättrar ur mitt bröst som en murgröna. Det gör ingenting att jag är ensam längre för så fort jag vaknar är det ända som jag längtar efter att få gå och lägga mig igen. Drömmarna är det ända jag har kvar, för mycket till liv kan jag inte påstå att jag har. Sitter isolerad med enbart mina tankar som sällskap. drar mig för att träffa folk, röra mig bland folk, prata med folk. Nej, jag trivs bra i min dimma och vill inte att någon ska förstöra det för mig. Jag reser ragg mot människor som försöker komma mig inpå livet just nu, är så trött på folk som "spelar" vänner men de har alltid en baktanke. Ända sedan Asad åkte in har mitt liv vänts upp och ner. Jag har inte råd att betala min hyra så om inte allt för lång tid kommer jag få bo på gatan. Men sålänge jag har min dimma så är jag nöjd och så får det vara ett tag till. Jag är ärrad, sårad, utlämnad, svag. Killarna som sitter bakom lås och bom behöver inte tänka på någonting, de förstår inte stressen vi på utsidan får ta .. Vilka män. Nu ska jag krypa ner i sängen och bara vara.