Ni Kan Kalla Mig Kriss

♥ Att vara eller inte vara alls ♥

I oktober fick jag ett besked om att jag har fått en hjärntumör. Jag hade länge varit orolig då jag haft epilepsi liknande krampanfall som jag först trodde berodde på stress. Eller så var det bara en ursäkt för att slippa åka till sjukhus. HATAR sjukhus.. Inga bra minnen där inte. Så de beslutade att köra en magnetröntgen på mig sen tog det väl lite över en vecka som neurologerna ringde in mig på ett möte. Beskedet kom som en chock, men det förklarar ju en hel del. Blev diagnostiserad med epilepsi då tumören är placerad på ett ställe som även påverkar min syn, balans, och annat. Men jag SKA övervinna detta också.

Mina dagar går upp och ner, minskat i vikt så nu väger jag ca 45 kg. Vissa dagar är min kropp utmattad och andra dagar är jag precis som vanligt. Min närmsta väninna har flyttat in hos mig nu så det underlättar, klarar inte av att vara ensam. Får panik av den ekande tystnaden runt mig. Ibland är jag så lättretlig att jag inte ens orkar med mig själv. Har kommit igång med städningen som jag skjutit på länge nu.. Legat med täcket över huvudet ett par veckor nu. Men får väl se vad den nya magnetröntgen visar. Jag gick ifrån min stora kärlek i September och ibland ångrar jag mig ordentligt. Jag saknar honom fortfarande så hjärtat värker.. Men tiden får utvisa vad som händer i framtiden. Försökt att bryta mig loss ur denna onda cirkel med destruktiva människor och droger, lättare sagt än gjort. Har varit drogfri i snart en månad nu.

Jag är så trött på att vara en nicke docka som bara ska sitta, le och låtsas att allting blir bra. Det står mig upp i halsen. Det är tragiskt att jag endast känner frid när jag sover.. De timmar jag får.

Jag vägrar göra annat än att stå på mina egna ben!