17:57:40
Förföljelse
Jag är inte paranoid
Inte heller rädd för min egen skugga, jag inbillar mig inte. Igår bestämde jag mig för att för en gångs skull göra något för mig själv, så det bar av ut på krogen och in i myllret av glada människor. Har inte varit så glad på länge, kändes som om allt dåligt rann av mig. Jag och min väninna skulle bara ses inne i city för ett glas vin, men så säger man ju alltid. Istället blev kvällen perfekt och jag gick på moln. Vi sick sackade mellan krogarna och jag drack lite mer än vad jag skulle, men det var okej! Ibland får man unna sig en karatefylla! När jag väl beslutade mig för att dra mig hem var jag lite ostadig på benen men fortfarande ett leende på läpparna. Klev av bussen och vinglade förnöjt hemåt, mitt leende torkades snabbt av från mitt ansikte när det blev stelt som på en staty. Jag stannade och kände hur blodet frös till is och min ansikte ändrade förmodligen färg. Där stod han, mitt ex med ett ansiktsutryck som fick det att göra ont i kroppen. Jag hoppades verkligen att det bara var en dröm, men han kom fram och ryckte tag i min arm. Jag försökte streta imot men gav snart efter, min kropp var svag av alkoholen. Han ville prata, men jag försökte lugna honom så jag fick gå hem. Han tog mina nycklar och bar mig hem. Väl hemma la han mig på soffan och försökte "prata mig tillrätta" då jag sa att jag inte ville ha med honom att göra längre. Han hotade att döda min hund som är min ögonsten om jag inte gjorde som han ville. Han började dra och slita i mina kläder, han ville ha mig en sista gång. Jag skrek och han tryckte hårt sin hand över munnen på mig. Jag kämpade emot och tillslut orkade jag inte skrika mer.. Det var bara tysta tårar som rann och när han var färdig skulle han iväg och hämta heroin för att skjuta i mig en överdos. Han ville avliva mig.. Det var bäst för allas skull.. När han gick kröp jag mot dörren och låste båda låsen. Fortfarande inte hört något från honom men han är en stalker.. Han kommer aldrig låta mig vara.
Jag måste flytta.
