Ni Kan Kalla Mig Kriss

• Allting går i en rusande fart och jag följer inte riktigt med i den pulserande rytmen •

Sitter och röker en cigarett medans maten står i ugnen och det luktar ljuvligt, börjar bli hungrig.
Har varit på en promenad i det varma, soliga vädret och tog en solning på solariet för att fuska lite.
Man måste ju börja i tid för att få en läcker bränna till sommaren, om man lever tills dess vill säga.
Att vara involverad i osäkra, ostabila situationer gör att man måste hålla sig ordentligt vaken för att inte hamna på kant med fel personer, eller hålla koll på vart man har folk, vill inte ens vara inbladad längre. Tappat lusten för det här, vissa förstår inte hur mycket det färgar på en när man lever och lär som man gör. Min familj känner inte igen mig, vi lever ju i helt olika världar men jag förväntar mig inte att de ska förtså eller acceptera det. Jag har en magkänsla, jag har en vilja, jag vill utvecklas och komma längre som egen person. Jag vill kunna göra saker JAG brinner för istället för att vara någons sidekick som tas förgivet varje dag och inte kunna vara en egen person. Jag blir tvungen att ta på mig modersrollen i mycket och det börjar slita på mig rejält. Jag är kraftigt förvirrad vissa dagar så vet inte riktigt vart jag har min skugga ibland.

KRISS

Jag låg i min säng och hörde när posten ramlade ner i brevlådan •

Jag vågade nästan inte resa mig för att gå ut och titta, skulle det vara ett brev från honom, skulle jag klara av att läsa det utan att drunkna i tårar? Jag gick fram till högen av post som låg på hallgolvet och ser att det ligger ett brev från honom där. Mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstet på mig så jag sprättade upp kuvertet och började läsa. Efter andra raden bröt jag ihop, vet inte vad jag ska göra med alla undantryckta känslor. Jag mådde ju så bra innan och nu kändes det som att allt bara rasade otroligt snabbt. Jag höll mina händer för mitt ansikte och brast ut i gråt. Satt säkert där i min ensamhet och grät i över en timma. Känner mig helt slut i kroppen nu. Tror jag behövde det, tårar renar ju själen men någon själ vet jag inte om jag har kvar längre. Han vet att han har svikit mig, att han har gjort bort sig och lämnat allt han älskar bakom sig för en sådanhär sak. Ilska bubblar upp inom mig och jag vet inte vad jag tar mig till. Han säger att han ska göra allt för att ändra på sig men det känns i hjärtat som att det är försent, skadan är redan gjord och jag är otroligt sargad på insidan. Jag är ut och in. Hjälp.

KRISS

Det känns som en tung börda har lyfts från mina axlar •

Jag vet inte om det är vädret som gör att allt känns lättare än vad det är, men inte släppt en tår på väldigt länge och jag känner inget behov av att göra det heller. Det känns som om mitt liv har spolats tillbaka och jag är tillbaka på ruta ett igen och där kommer jag börja om på nytt. Solen leker mot min hud, håret lättar i vinden och jag har ett leende på läpparna, inte det vanliga bittra, sammanbitna som alltid brukar infinna sig. Det är inte längre jobbigt att ta sig upp ur sängen på morgonen, inte heller jobbigt att vara ensam. För jag vet att jag inte är ensam och allt som händer, gott som ont alltid har en mening även om det är ruskigt svårt att förstå meningen med vissa saker ... Men efter regn kommer alltid solsken kan jag lova och jag känner mig som solen självt idag. Jag går runt och nynnar på mina favorit låtar och dansar i smyg. Börjat promenera i skymningen och brukar gå upp till en liten bergsklippa en bit från där jag bor och bara sitta. Det är så vackert att se hela staden glittra och jag känner att jag klarar mer och är så mycket starkare och bättre än jag tror. Jag tänker inte skrapa knän för något. Har man legat men ändå lyckats resa sig så många gånger så klarar jag det här också.

Nu är det min tur att tänka på mig ♥

KRISS

I Aprils nummer utav tidningen misstänkt är jag med i en intervju •

Var nere och handlade på affären igår när jag kom över det här exemplaret och det var rätt konstigt att sitta och läsa om sig själv faktiskt. Tidningen finns att köpa på de flesta mataffärer och pressbyråer, så är ni nyfikna är det bara att springa iväg och köpa er ett nummer ! Jag hoppas verkligen att jag kan nå ut till andra tjejer i samma sits som jag själv, det finns ingen somhelst glamour i det här livet .. Bara en massa slit & tårar i onödan.

Jag hade varit illamående under en period innan Assad blev häktad •

Jag trodde att det var min benzo avtändning som spökade som vanligt men det var visst mer än så. En väninna till mig hade sagt att jag kanske borde göra ett graviditets test, bara för sakens skull. Så samma dag jag fick veta att Assad blev häktad gick jag och köpte mig ett test. Det visade svagt positivt och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Var det en bra eller dålig nyhet? Självklart blev jag glad, jag vill ju bli mamma men under dessa omständigheterna fick jag panik. Min värsta mardröm höll på att bli verklighet och jag kommer stå här, ensam, med ett barn i mina armar. Jag började gråta, visste inte vad jag skulle göra så jag ringde till hans advokat, skärpte till min röst och bad honom meddela Assad att han ska bli pappa. Han hade blivit överlycklig och det hade till och med advokaten kunnat se, hans ögon glittrade av nytt hopp och längtan. Jag hade dock haft blödningar precis innan detta så tyckte det var lite konstigt. Jag hade fått ett tidigt missfall pga av all stress som varit. Gjorde 3 test till efter detta och resten visade negativt .. Där släckte jag hans hopp på nytt och jag kände mig så skyldig. Men det kanske var lika bra att det blev som det blev, det kanske inte var menat att vi skulle bli föräldrar ännu. Han har varit häktad ett bra tag nu, fortfarande fulla restriktioner och jag vet inte vad jag tar mig till snart. Klarar inte av att bara sitta här och se hur våra liv bleknar bort till ingenting. Jag måste få höra hans röst snart, måste få lite ny styrka att klara bära utsidan på egen hand, det är lätt att säga att du är stark.

KrisS

Jag vaknade lite över fem på eftermiddagen idag •

Mina mörka gardiner var dragna över fönstret och jag såg solen titta fram mellan dom.
Jag ville inte gå upp, än mindre städa som jag faktiskt måste göra då jag knappt kan gå här hemma.
Vad är det dom brukar säga, att ens hem speglar lite om hur man mår, då kanske det inte är så illa ändå.
Jag hör fåglarna utanför fönstret nu och det var rätt varmt på promenaden , måste neroch handla också.
Sneglar på vykorten från min älskling som ligger på vardagsrumsbordet, jag vet att jag måste skriva till honom.
Måste även skicka lite pengar så han klarar sig med frimärken, cigaretter och annat smått och gott.
Jag pratade med en "broder" igår, det är svårt att veta vilka som verkligen bryr sig när det gäller.
Man vet inte riktigt vart man har alla, därför har jag avsagt mig så gott som all hjälp från alla.

En bra kvinna reder sig själv, är det inte så?

KrisS

Hur ska jag börja , finns det ens ord att försöka ♥

Du var mer än kärleken kunde vara, gång på gång sa du föralltid.
Gång på gång lämnade du mig alltid kvarglömd kvar, jag kan inte sluta tänka på dig.
Och ännu mindre leva mitt liv utan dig. Det fanns så mycket mer kvar att se.
Tårar börjar falla, jag gråter över dig som en ensam själ.
Mina tårar faller nu hela tiden för att jag står här utan dig.
Varje dag lånar jag tårar för imorgon, varje hopp är en krossad dröm.
Minnen kommer tillbaka och hemsöker mig, du förstår inte hur mycket jag önskar att du var här.

Hur ska jag någonsin veta vad som är rätt ♥

Det första jag lyckades göra när jag kom hem var att slå sönder 2 ljusstakar •

Hade fått dom i födelsedagspresent av min mamma för ca 2 år sedan. Självklart ska man vara så klantig. Lägenheten ser redan ut som om kriget dragit fram här och jag sjönk bara ihop i soffan med ansiktet i händerna. Detta var första gången jag tillät mig själv att brista ut i gråt och verkligen känna efter vad det är som har hänt. Det är så tyst här hemma och jag saknar verkligen närheten, hans sätt att fylla ett rum med hans röst och få mig att brista ut i skratt när jag är nere. Men nu är det bara jag, tystnaden och kylan kvar. Hittade ett vykort på mitt hallgolv idag. JailMail. Hans vykort hade äntligen kommit fram och det kändes så overkligt att läsa istället för att höra hans ord. Varför blev han tvungen att åka in så snart igen .. Kunde jag inte fått behålla honom ett litet tag till? Tycker det känns som att hela världen är imot våran kärlek, att det verkligen inte ska vara han och jag. Mina vänner säger att jag måste lära mig leva, men hur lätt är det när jag lever genom honom och man blir pausad till och från. Livet står verkligen stilla stunderna när han är borta, ovissheten är så otroligt utmattande .. Vill ha hem dig nu min älskling, orkar inte vara ensam mot resten av världen en gång till .. ♥ 

Varför känner jag mig så osynlig och oviktig •

Jag har suttit i min och min sambos lägenhet dag ut och dag in i väntan på att han ska komma hem.
Hoppet är det sista som lämnar en människa, sedan finns det verkligen ingenting kvar att leva på.
Jag och min älskade sambo har haft det tufft sedan han kom ut från sin förra volta som tog rätt hårt på båda.
Ska jag vara riktigt ärlig så är det bara min syster Maya och min sambo som jag har i dagsläget.
De är de ända jag kan öppna mig för, kunna lätta mitt hjärta, och verkligen veta att våra band är starka.
Nu är min syster utomlands och jag vet inte när hon kommer tillbaka och min sambo sitter där han sitter.
Jag har aldrig känt mig så ensam och stressad som jag gör just nu och det har slagit hårt på mig att inse detta.
Igår beslutade jag mig från att fly verkligheten för en stund, så jag tog mitt pick och pack och åkte till en vän.

Jag trodde verkligen att hon var min vän men nu tvekar jag •

Hon tycker att jag är dum som inte inser att min sambo aldrig kommer ändra sig, men jag är inte dum.
Jag vet mycket väl att han inte kommer ändra sig, för han KAN inget annat och jag älskar honom in i döden.
Jag sörjer honom, nästan som om han vore död för att jag inte fått höra hans röst på väldigt länge.
Breven jag skrivit har fortfarande inte kommit fram till honom och hans har inte heller kommit fram till mig.
Jag vet vad som är rätt och fel, men när en människa förtjänar din kärlek minst behöver han den som mest.
Min vän förstår verkligen inte hur dåligt jag mår, det har gått så långt att det satt sig fysiskt också.
Alla känslor jag tryckt undan för att inte tappa kontrollen har sakta men säkert krupit fram och det känns.
Mått ruskigt illa hela dagen, varit yr, svag i kroppen, kräkts och är skakig i kroppen, då orkar jag inte en massa.
Jag behöver få bearbeta mitt, men vänner har sagt att jag kan se detta som en nystart i livet istället.
Nu har jag ju chansen att starta om mitt liv på nytt och få ett "normalt" sådant utan honom ...
Jag vet att de vill väl, men jag kan inte sluta älska honom över en dag, han är det bästa och värsta jag haft.
Försöker jag prata om det så får jag bara nedvärderande svar och dumförklaringar tillbaka.
Jag kan inte prata med vem som helst, hur somhelst och om vad somhelst för jag litar inte på andra.
Men när jag känner förtroende för någon och faktiskt öppnar mig så får man tillbaka det i ansiktet som ett "vad var det jag sa" och du om någon borde inte klaga för du har valt det här själv och du gör som du vill".

Det är nog lika bra att jag bara isolerar mig istället så är jag inte till någon belastning för någon •

KrisS

Jag har precis varit och postat mitt andra brev till min älskling ♥

Han har fulla restriktioner så vi får väl se hur lång tid det tar innan han får mina brev. Hatar verkligen det här, maktlösheten och ovissheten. Vad det är som egentligen har hänt och om jag kommer få se honom igen. Min största fasa är att han ska åka in på en riktigt lång volta. Hur ska jag orka gå vidare då, eller ska jag sitta här och vänta på honom igen med vetskapen om att det antagligen aldrig kommer bli någon förändring. Jag mår fysiskt dåligt över detta, mitt hjärta gör ont och jag kallsvettas, mina händer darrar och jag har tappat aptiten. Det här tar så mycket på mig så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Men den här gången är jag starkare än sist. Domen har ju inte kommit ännu, det blir väl först då jag rasar på riktigt antar jag om jag känner mig själv rätt. Det känns bara så orättvist, jag blir utsatt när han inte är här. Konstiga samtal, folk som dyker upp hur somhelst. Sen har jag haft en gnagande känsla inom mig under ett par dagar nu. Det känns som att jag själv kommer åka in snart. Jag har ju inte gjort något fel, men polisbilar, civilare och annat dyker upp vart jag än är och nej jag inbillar mig inte. Jag var iväg och handlade med min tjejkompis igår och hon sa precis samma sak, så vi får väl se vart detta kommer sluta. Vill bara ha hem mitt hjärta nu så allt kan bli som vanligt igen. Saknar honom .

KRISS