Ni Kan Kalla Mig Kriss

Jag satt i flera timmar inatt förtvivlad och bara väntade på besked.
Min själ var döende när jag satt uppkrupen i ett hörn i mitt vardagsrum.
Tårarna rann tils min kropp inte längre orkade så jag satt och lyssnade på mina andetag istället.
Andetagen var tunga och det gjorde ont att andas, jag klarade inte av att förlora ännu en älskad person.
Ensamheten var så svår och ovissheten om vad som hänt rispade mig på insidan.
Jag satt med en cigarett vid ett fönster och tittade ut efter en stund, och där stod han.

Jag såg hur han tittade in i mina ögon där han stod i trappuppgången och min puls skenade.
Han viskade till mig om han kunde lita på mig och självklart kan han göra det!
Han är ju min bästa vän, min älskling, min man, mitt liv så varför tvekade han ens?
Jag smet ner till källaren och vi satte oss där och pratade en stund.
Jag såg verkligen något annorlunda i hans ögon, han var sig inte lik.
Det var en ny blick jag aldrig tidigare sett och det gjorde ont.

När jag väl fick upp honom till lägenheten hade han råkat ramla utomus och blödde kraftigt.
Satte honom på en stol och gjorde rent och la om såren ordentligt.
Jag var så ledsen och aningen sårad över att han inte litade på mig först ...

Jag skulle aldrig bli manipulerad av hans vänner och aldrig någonsin sälja ut honom.
Då dör jag hellre.

Kriss

Ni förstår inte, jag förstår inte, jag är rädd, så otroligt rädd. Han är spårlöst försvunnen.
Varför hände detta, vad var det som brast inom honom som fick honom att göra såhär.
Jag darrar, tårarna har runnit länge nu och rösten bär knappt när jag försöker prata.
Hela min kropp är i chock, vad kommer hända nu, överlever han verkligen det här?
Jag är ett vrak, sluter mina ögon och försöker hitta lugnet igen men det går inte.

Det kryper i mitt skinn, om jag ler men inte tror så vet jag att jag snart vaknar ur denna dröm.
Jag lever för dig så jag förstår verkligen inte hur du kunde göra såhär.
Plötsligt vet jag att jag inte sover, jag är fortfarande här och det som är kvar av gårdagen.
Jag är inte trasig så försök inte att laga mig ...

Jag var orolig för första gången på riktigt länge igår, satt vaken nästan hela natten och väntade på att min pojkvän skulle komma hem. Jag ringde honom, smsade men helt utan resultat. Ingen av hans vänner visste vart han var så jag blev sjuk av oro. Slängde i mig två lugnande tabletter och försökte tillslut komma till ro och somna vid fyratiden på morgonen, fortfarande inte ett ljud av min pojkvän. Gick upp ett par gånger, drack ett glas juice, rökte en cigarett eller två, tittade ut genom fönstret och lyssnade efter minsta ljud. När jag tillslut somnade sov jag kanske bara ett par timmar. Inte förens klockan var ett på förmiddagen hörde jag nyckeln vridas om i ytterdörren och där stod han. Han skulle iväg en snabbis igårkväll med sina vänner när polisen hade stoppat och plockat in honom. Där hade han fått sitta inspärrad i en cell NAKEN i flera timmar och inte ens fått en filt för plitarna påstod att dom var slut. Snälla ... Dom gör ju allt detta för att jävlas så mycket de bara kan! Anledningen till att han fick sitta där helt näck var att de skulle gå igenom hans kläder. Har de verkligen rätt att göra något sådant om det inte ligger en misstanke om brott bakom? Jag blir så otroligt arg över hur de kan behandla människor som djur i vissa fall. Vilket jävla rättsystem vi har här i Sverige. Gillar det inte alls. Någon borde sätta plitarna på plats! Bara för att de har maktbehov och hela den grejen så kan de väl åtminstonde visa LITE respekt och medmänsklighet. Ursäkta mitt lilla utbrott, men tänker de inte på att han har familj ??

Det här är inte okej.

Ångestattacker kan visa sig på många olika sätt, det blir även konsekvenser och en av dessa var att jag blev tvungen att hoppa av skolan. Jag klarade helt enkelt inte att vara bland människor längre. Jag minns vid ett tillfälle när jag skulle åka buss hem, det var inte långt efter knivhotet. När jag skulle stiga av vid min hållplats började det sticka i hela kroppen, det blev suddigt framför ögonen och jag kunde inte andas. Efter det blev allt svart. När jag vaknade stod det några personer över mig och frågade hur det var, skulle de ringa ambulans? De hade fått lyfta mig ur bussen men jag sa att det inte var någon fara så jag reste mig upp och borstade av mig. Att svimma var något jag aldrig tidigare gjort. Nu blev det tätare och tätare, vilket tillslut fick mig att hålla mig hemma, inlåst och avskärmad från omvärlden. Vid något tillfälle skulle jag gå ner till torget och handla men svimmade där också. Det gick bara inte att vara bland folk. Väl hemma, skyddad och trygg under mitt täcke låg jag i nästan 3 dagar. Jag bara sov, ville inte göra någonting. Mina kontaktpersoner från ungdomsboendet kom upp men utan någon respons. De tog med mig till en psykolog, men där satt jag uppkrupen i fotöljen och hörde inte ens vad hon sa. De säger att efter regn kommer solsken, i mitt fall var det åska och dunder. Jag hade vänt och blivit arg istället. Jag minns när jag och min mor hade bråkat och som alltid när vi bråkar skulle hon ta tillbaka saker som hon gett mig. Hon kom upp till min lägenhet för att hämta hem kastruller, ett dusch draperi och en soptunna. Förstå vad löjligt det var och hur arg man faktiskt blev. När det ringde på dörren var det mina kontaktpersoner, de försökte lugna ner mig men när min mor kom upp för trapporna tog jag allt jag någonsin fått av henne och slängde det nedför trapporna. Efter det blev allt svart. Jag fick en blackout. Min vrede bubblade och jag skrek och vi började nästan slåss. Tyckte hon var så sjukt orättvis, har man en gång gett någon någonting så går man väl inte och tar tillbaka det bara för att man blir osams ? Min mor och hennes väninna sprang ner för trapporna och mina kontaktpersoner lämnade mig till min ensamhet. Bägaren rann över och allt blev svart igen, jag vaknade liggandes i sängen med blodiga sängkläder. Jag hade slagit sönder hela mitt hem. Det var glas splitter överallt, blod i hela badrummet, jag hade skurit upp mina handleder och kröp runt på golvet och skrek i ren ångest. Polisen kom, jag var apatisk. De åkte upp för att hämta min mor som skulle med till psyk. Jag satt apatisk i ca 4 timmar. Stirrade ut i ingenting och fick mina sår omlagda. Dagen efter vaknade jag upp i min mors säng med bandagerade armar. Jag hade inte en aning om vad som hänt. Jag blev rädd för mig själv.

Jag har nästan börjat vänja mig vid tanken av att jag är eller faktiskt förväntas vara och har blivit en hemmafru.
Det ska städas, tvättas, laga mat, vika tvätt, handla och vara en god värdinna åt min pojkväns vänner utan att gnälla. I början tyckte jag en del saker var orättvist, jag slet som ett djur utan att direkt få någonting tillbaka, så varför ska jag då anstränga mig och vara en bra kvinna? Mitt tankesätt har dock ändrats, vilket det ofta kan göra på en sekund. Är det såhär det ska vara så måste jag göra det bästa av situationen, då kanske det för något gott med sig i slutändan, om man tror på karma vill säga. För några år sedan skulle detta aldrig någonsin funnits på min karta. Jag var otämjbar och skulle aldrig någonsin låta en man ha den styrande rollen, jag kämpade för jämnställdhet. Men nu är jag tacksam på ett sätt, eller förväntas vara. Han jagar pengar för att vi ska kunna få mat på vårt bord, då kan jag åtminstonde sköta hushålls sysslorna så han känner sig bekväm och glad när han kommer hem. Varje dag han går hemifrån åker västen på och jag är medveten om alla risker som finns. En dag kanske han inte kommer tillbaka, gud har planer för oss alla och man måste verkligen lära sig att vårda och vara tacksam över det man har. Detta är numera mitt jobb, det är min uppgift att göra min man lycklig och ha ordning hemma. På gatorna är det han som bestämmer men här hemma är det jag som pinkat in mitt revir. En kvinna i huset är det inte alla som har lyckan att ha, jag ska göra så gott jag kan. Han försörjer ju mig, skyddar mig med sitt liv och lägger aldrig sin hand på mig.

Jag älskar honom så mycket att det inte är bra för min hälsa, men hellre det än att leva utan honom / Kriss

Då jag har en av flera trogna läsare som jag är tacksam för så tänkte jag faktiskt länka till en nyvunnen väns blogg.
Där skriver han om sin verklighet, om det han har gått igenom och de förändringar han har gjort för att överleva.
Kriminalitet, Droger och mycket annat. Känns skönt om jag kan hjälpa andra att få sina röster hörda.
Det är inte lätt att stå i en kamp för sin egen överlevnad, så gå gärna in och stötta honom genom att läsa och kommentera, mycket bra blogg faktiskt. Att förvandla sig själv är det starkaste man kan göra.

Här är ett litet smakprov från hans blogg: Du kommer inte att överleva din 20-års dag", "Du kommer aldrig att lyckas", "Såna som du blir inte nyktra - de dör". Det var vad jag fick höra, och till slut började jag tro på lögnen att jag inte kunde leva ett normalt liv. Idag är jag 26 år gammal, nykter, har en egen familj och jag är i allra högsta grad levande. Det här är min historia, mitt liv - som jag ser det.

Bloggen hittar ni här ---> http://www.forvandlad.blogspot.com/

Hoppas mina kära läsare har en fortsatt trevlig kväll! / Kriss

Jag visste fortfarande inte vad det var jag skulle hålla käften om, inte heller hade jag listat ut vem den maskerade snubben var. Varför skulle någon komma fram och hota mig sådär? Låg verkligen i timmar i min säng för att försöka få en rätsida på allt när min lur började ringa. Det var en vän, Kristoffer kan vi kalla honom. Han var rädd, han hade fått en psykos och sa att han låg i sin säng när taket på hans hus hade lyft. Jag försökte lugna ner honom och sa att det bara var en psykos, det var inte verkligt. Men han började skrika och bad mig komma, sedan bröts samtalet. Jag kunde inte göra särskilt mycket eftersom vi inte bodde i samma stad, så han fick snällt vänta till morgonen. Jag låg vaken tills tågen började gå och skyndade mig ner till centralen. Satte mig på ett tåg, skickade iväg ett sms till honom om att jag var påväg. Han skulle komma och möta mig när jag var framme, det var bättre idag. När jag kom fram var han glad att se mig och vi satte oss på ett pendeltåg då han bodde lite utanför stan. Vi blev upplockade av hans vänner som hade världens vrålåk och när vi kom hem till Kristoffer stod alkoholen redan uppdukat på vardagsrumsbordet. Jag gjorde tacos, var hungrig som fan medans de andra började dricka. Var det därför jag kom hit? För att sitta och supa med hans vänner? Sneglade på Kristoffer när jag stod och hackade lök och han slängde fram en cider till mig. Lika bra att ta den för det här skulle bli en lång kväll. Det droppade in mer och mer folk till hans föräldrars hus och stämningen var hög. Kristoffer bad mig följa med på en promenad, så vi gick ut för en cigg. Väl ute hade det blåst upp till storm, men vi fortsatte gå och mitt hår fladdrade i vinden. Jag hade sett honom bruka droger under kvällen och jag pratade med honom om det, var det verkligen så smart efter gårdagen Kristoffer? Han blängde argt på mig och tyckte väl att det inte var min ensak, han visste vad han gjorde, han var äldre än mig. Jag ville ju bara vara en bra vän och stötta honom när han mådde dåligt, men efter den natten skulle det vara jag som behövde plockas upp som glas splitter från marken. När vi kom tillbaka till huset drog han upp mer droger, jag gick förbannat fram till honom och drog tag i hans arm. Det räckte nu, nu skulle jag prata vett i honom. Men så fort jag tagit tag i armen på honom vände han om och slog till mig så jag flög in med ryggraden före i ett dörrhandtag. Mina ögon fylldes med årar när jag reste mig upp och tog mig över ryggen, smärtan blixtrade i mina ögon och jag såg att han kom mot mig. Han släpade in mig i hans sovrum i håret, spottade på mig och tyckte att en liten slyna som jag inte borde lägga mig i. Jag darrade och höll krampaktigt i hans jeans på benet, jag viskade att han skulle släppa mig, snälla. Istället sparkade han till mig så jag for in i sängkarmen för att sedan ta ett stryppgrepp tills mina vevande armar inte hade någon kraft kvar. Det blev svart. När jag vaknade var jag mörbultad, vågade knappt ta ett andetag, mina kläder var sönderdragna, han hade våldtagit mig. Hela världen surrade ovanför mitt huvud, vadfan var det här? Han var ju min VÄN! Jag låg kvar tills det ljusnade och jag hörde att hans föräldrar kom hem. Tog på mig så gott jag kunde och stapplade ut i hallen. De tittade på mig med en förfärad blick och jag tillbaka med en bedjande blick. Då kände jag Kristoffers arm som han la på min axel, skrattade och sa att jag festat lite väl hårt kvällen innan, sedan ruffsade han mig i håret som om ingenting hade hänt och hans föräldrar gick in till köket. Inte ett ljud till någon sa han. Jag drog på mig mina ytterkläder och gick därifrån. Jag minns knappt hur jag kom hem men jag minns att jag stod utanför min pappas dörr och darrade. Min syster öppnade och hon tittade länge på mig. Kom in och tog mig en kopp te. Min pappa frågade vad jag gjort och jag skämtade när jag sa att jag blåst omkull. Sen brast det och jag berättade. Han blev tyst och sa till mig att jag skulle hem, jag måste till skolan. Han var åtminstonde snäll att köra mig till bussen. Men förstå vad övergiven man känner sig när man blottat sig så. Den dagen åt mörkret upp mig. Vilken skam.

Jag hade varit på stan och fikat med ett par vänner, det fanns ett speciellt fik vi alltid gick till för att dricka varm choklad, kedjeröka och snacka skit. Jag hade precis fyllt arton tror jag och skulle hem till min lilla etta i förorten. Jag har en dålig vana som min mor alltid klagade på, vart jag än gick så hade jag alltid min musikspelare med mig. Musiken ljöd högt ur hörlurarna och det var bara jag och musiken när jag gick från busshållplatsen över torget på väg hem. Även mina vänner hade påpekat att jag aldrig hörde när dom ropade efter mig, kunde gå förbi dom utan att märka något ens, lite kul var det faktiskt men inte den här kvällen. Den fick rullning på mina svåra ångestattacker. Jag gick där i mörkret med näsan nerburrad i min tjocka halsduk och diggade till musiken. När jag kommit upp för trapporna på torget så ser jag en skugga bakom mig och känner en hand greppa tag om min axel. Jag ryckte till då jag inte var beredd, flinade och skulle precis vända mig om eftersom jag trodde det var en vän som jag gått förbi i vanlig ordning då jag var i min egna värd. Men innan jag hann vända mig om kände jag något som hårt trycktes mot min hals och all luft gick ur mig. Personen bakom drog ut ena hörluren ur örat på mig och väste. Nästa gång vi ses kommer jag inte vara rädd att använda den på riktigt. Så det är bäst för dig att du håller käften. Han gav mig en hård knuff så jag föll ner i ett buskage. Kände rullgruset som grävde sig in i mina handflator och vände mig om efter killen som sprang sin väg. Han var maskerad och det kalla föremål han hållt mot min hals var en stor kniv. Jag reste mig chockad och darrig upp på benen och sprang tills jag fick ont i lungorna. Väl hemma låste jag in mig och gick in i badrummet för att tvätta av mina händer och mitt ansikte. Jag såg en tunn strimma av blod som runnit från halsen, det var inte djupt, nästan som jag skurit mig på ett papper, men nästa gång. Nästa gång ... Jag kröp ihop i fosterställning och började gråta. Vad hade jag gjort? Vad skulle jag hålla käften om?

Allting kändes verkligen hopplöst igår och jag tillbringade min kväll sittandes på sängen och gråta i flera timmar.
Jag hade egentligen inte ens en anledning till att gråta, men det var väl något som kroppen ville rensa bort.
Jag stoppade i mig två attarax för att se om de kanske kunde dämpa ångesten lite, men det gjorde dem inte.
Attarax ska vara ångestdämpande men är ju egentligen allergi medicin så hur ska dom hjälpa när man redan är där.
Så fort jag hörde en lugn låt grät jag, till byggprogrammet på tv grät jag, hela tiden för ingenting tills jag blev matt.
När min pojkvän kom hem sent på natten var min kropp alldeles matt och han gjorde allt för att nå mig på något vis.
Men jag ville bara få vara lite ifred, jag sörjer, men hur lätt är det att sörja när andra säger var stark du klarar det.
Varför vispa av mig när jag försöker öppna mig när jag inte ens har förstått riktigt vad somhelst än?

Jag har verkligen bra och riktigt dåliga dagar, men jag har vant mig vid att det är som det är.

Min värsta mardröm är att återuppleva känslan av att förlora någon jag älskar, den isande känslan i hela kroppen. Jag hatar när känslan av att känna sig liten och övergiven sköljer över mig och stannar som en klump i magen.
Den klumpen ligger och sväller som en svulst och gör det svårare för mig att andas och leva när jag tänker.
Dagarna då jag kunde skratta utan att vilja gråta är för längesedan borta, jag saknar att känna mig behövd.
Man ska aldrig någonsin ta den känslan och glädjen förgiven, en dag kanske den aldrig kommer tillbaka igen.
Jag saknar det man ser i ögonen hos en annan person när man träffas och de verkligen är glada att se dig.
Några tårar rann nyss som jag snabbt torkade bort, jag är så trött på att bara sitta här och se livet försvinna.
Jag saknar mina förlorade vänner och min familj som aldrig någonsin varit hel men den har varit min.
Vad ska jag göra för att bli accepterad för den jag är utan att behöva gå därifrån med gråten i halsen?
Jag har alltid på ett eller annat sätt försökt att hålla ihop min familj så gott det gick, men sen var det jag som fick skiten när allt gick åt helvete ändå. När jag blev svag fanns det inte någon som backade upp mig utan att känna skam. Felfri är jag inte, men jag har gjort allt som gått för att kunna behålla en känsla av kärlek i familjen. Men vem har jag försökt lura, jag sitter där ensam tillslut och gråter i mina händer och får skylla mig själv över valen jag gjort. Men varför var det ingen som stöttade mig under vägen, då hade jag kanske orkat gå hela vägen fram istället för att stanna och inte orka längre. Min far har alltid haft en vision för sina barn. När jag påpekat hans frånvaro har hans ursäkt alltid varit att min mor inte lät honom träffa oss och han gjorde allt för att få det. Men jag märkte aldrig av den viljan, jag kände mig bara bortglömd, övergiven och jävligt sårad för det jag gjorde aldrig var nog.

Jag hade behövt en fadersfigur under min uppväxt mer än folk tror, jag behövde en stark axel att kunna gråta ut mot när jag mådde som värst, en pappa att kunna säga vad det var som tyngde mig, någon som lärde mig rätt och fel här i livet, någon som kunde gå en promenad med mig och torka mina tårar i regnet.
Jag hade ingenting utav detta och han undrar vad som gick snett med mig och varför jag är som jag är?

Jag levde med en ensamstående mor som både psykiskt och fysiskt var hindrad att göra saker med oss.
Det finns inga "normala" barndomsminnen i mitt förråd ...
Vi var aldrig och badade med mamma när sommaren kom, vi var aldrig ute och cyklade, skrattade och letade figurer i molnen. Men kärleken var ändå så enormt stor och jag saknar henne, min bästa vän mer än det som syns. Jag har inte kunnat bearbeta sorgen efter henne men inte heller kunnat bearbetat sorgen över att aldrig ha haft en far som verkligen bryr sig och går över eld och djupa vatten för sin dotter.

Jag vet inte vart jag hör hemma, jag känner mig aldrig välkommen och det gör så jävla ont.
Jag får väldigt sällan ett samtal om det inte gäller min lillasyster förstås, men ingen bryr sig om att fråga hur jag mår, om jag behöver något, om dom får komma förbi eller så ...

Avsaknaden Av Kärlek Sätter Spår

Jag är inte lat, jag har bara inte den energi som jag önskar att jag hade, timmarna räcker inte till.
Hur mycket jag ibland vill göra något så orkar jag inte, jag är både fysiskt och psykiskt utmattad.
Jag har legat i den här sängen i lite över en vecka nu, klarar inte av att städa,laga mat eller tvätta.
Så fort jag faller så känns det som allt runt mig bokstavligt talat rasar samman.
Jag är kvinna, jobbar inte och har ingen inkomst, det minsta jag kan göra är ju att ta hand om hemmet.
Men det finns en anledning till att jag inte jobbar, jag är sjuk i fler än en bemärkelse men gör så gott jag kan.
Ibland blir det bara för mycket och det finns gånger där jag känner mig totalt misslyckad som flickvän och individ.
Min sömn är jätte dåligt och kan aldrig känna mig ordentligt utvilad när jag vaknar om jag inte tagit sömntabletter.
Har jag då tagit sömntabletter vaknar jag nästan med en hangover och är ruskigt seg i kolan och trött därefter.
Jag lever i en isolerad värld just nu, i en osann bubbla som jag väntar på ska spricka när somhelst.
Jag lider av en konstant tomhetskänsla och varje ny dag är också en ny kamp, att vakna och få somna om.
Det är vad mina dagar går ut på , hur tragiskt är inte det att inte ha något somhelst mål här i världen.
Tryckt i mig en halv chokladkaka och en flaska cider, sitter och tittar på tv men ändå verkar allting så tyst.
Jag somnade vid halv tio imorse i armarna på min pojkvän, under natten hade jag suttit och pratat med vänner.
Var skönt att få lite miljöombyte och ventilera med någon annan men det är aldrig kul att höra att man är en dålig vän. För det var precis det jag fick höra. Jag hör aldrig av mig längre, följer aldrig med folk på saker och drar mig undan. Är det verkligen så himla konstigt när jag inte mår bra ? Är det inte då vännerna ska stå på MIN sida ?

När min kontakt på socialtjänsten beslutade tillsammans med de andra "högre" hönsen om att det bästa var att sätta ett LVU på mig raserades hela min värld.
Allting blev svart och hur skulle jag göra för att de skulle inse att det var fel?
Visst räddade deras beslut mitt liv, för tillfället. Men att isolera en människa i nästan 3 år för att sedan kastas tillbaka till samma ormgrop igen för att "börja" om var ju inte det mest genomtänkta de någonsin gjort.

Under tiden under behandlingen fick jag genomgå en längre psykologisk utredning/utvärdering.
De ville se om jag led av en diagnos vilket visade sig vara två.
Den ena var Borderline som jag skrivit om i ett tidigare inlägg och den andra är Narcissistisk personlighetsstörning.
Jag måste säga att det var som en örfil att få den diagnosen. Det var verkligen inget positivt.

Det här beskriver i korta drag om vad Narcissistisk Personlighetsstörning är.

1. Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).
2. Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
3. Tror att han eller hon är "speciell" och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
4. Kräver stor beundran.
5. Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.
6. Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
7. Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.
9. Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.

* Vid den tidpunkten kanske jag hade en mindre grandios självbild av mig själv, men det var yttre faktorer som formade den åt mig. Jag levde i en värld där jag blev behandlad som en prinsessa även om jag blev utnyttjad. Jag sålde droger som var bättre än andras i stan och blev därefter knivskuren utanför en nattklubb. Så ja, jag ansåg mig mer överlägsen i vissa fall, INNAN.

* Jag var aldrig besatt av fantasier, jag trodde jag hade mer att vänta när jag kom hem bara. Jag hade målat upp en bild av att den familj jag levt under vingarna på ett tag var mitt allt.

* Jag kände mig speciell då och kände att mina vänner där hemma var de ända som kunde förstå mig utan att döma vilket jag tyckte att behandlingspersonalen gjorde.

* Aldrig krävt stor beundran ...

* Jag hade verkligen attityd när jag kom dit, var arrogant och vända taggarna utåt. Det var enbart för att jag inte litade på vuxna människor. Där tyckte jag verkligen att samhället svek mig ordentligt. De såg mina historier som förstorade, detta är sverige och sådant händer inte här. Speciellt inte för unga tjejer.
Om dom inte ens försökte förstå, vem skulle då göra det?

Därav slöt jag mig som en mussla ...

Lyssna till sången i mitt hjärta, en melodi jag startat men inte kan avsluta.
Lyssna noga till det som ljuder djupt inombords, det är bara början till min befrielse.
Tiden är inne för mina drömmar att bli besannade och hörda, de kommer inte skjutas åt sidan eller vändas till dina egna bara för att du inte vill lyssna. Jag står ensam i ett vägskäl och är inte ens hemma i mitt egna hem.
Jag har så många gånger försökt att berätta, förklara vad det är som tynger mig, du borde vetat.
Nu är jag färdig med att tro på dig eftersom du inte vet hur jag känner.

Jag är mer än den du gjorde mig till och jag följde rösten som du gav mig, men nu måste jag hitta hem.
Du borde ha lyssnat, det finns någon här inuti som jag trodde dött för länge sedan.

Jag skriker rakt ut om att mina drömmar ska bli hörda, så lyssna ännu en gång på sången ur mitt hjärta.
En melodi som jag startat och som jag nu även kommer avsluta ... ♥

Jag stod på knä framför toaletten med fingrarna djupt ner i halsen tills jag började hulka ljudligt.
När jag tillslut började kräkas kunde jag inte sluta och ögonen tårades av kroppens ansträngningar.
Jag hade och har i vissa fall fortfarande en form av självskadebeteende och måste bestraffa mig själv.
Vid den här tidpunkten hade jag även börjat skära mig illa i armarna, men det räckte liksom inte till.
Jag hatade mig själv lite mer än så och behövde göra något som fick mig må ännu sämre.
Vid ett tillfälle kom min mor på mig där jag stod lutad över toalettringen, hon skakade bara på huvudet.
Efter ett tag la jag av med det där att spy upp maten och gled sakta över till en omedveten ätstörning.
Det är den jag fortfarande lider med varje dag utan att riktigt tänka på det, vanesak.
Tror drogerna spelat stor roll i den här delen då jag helt tappat aptit på mat och kan svälta mig själv.
Hungerkänslorna ger sig inte ofta till känna och när de väl gör det så ignorerar jag dem, det är på mina villkor.
När jag väl äter ska det vara så flötigt och äckligt som möjligt, massa godis och gärna en pizza eller hamburgare.
Hetsäter tills jag äcklar mig själv och sen kan det gå en till två dagar så kör jag samma race igen.
När jag drogade kunde det gå ett par dagar, till och med en vecka innan jag åt någonting.
Fyfan vad jag tycker mat är äckligt även om jag konstigt nog gillar att laga den.
För mig räcker det med att titta på den, jag sitter bara och petar i den ändå, onödigt att låta det gå till spillo.
Lagar endast mat när jag är i sällskap med någon och äter i princip enbart en gång om dagen.
Kanske inte så konstigt att jag alltid är trött och sockersugen då inte...

Har man ingen aptit på livet så har man inte heller någon aptit på annat heller.

Jag fick aldrig känna den tryggheten som barn att någonsin få känna mig hemma och landa någonstans.
Inte heller tillhörigheten och samhörigheten med dom andra barnen i områdena vi flyttade mellan.
När de andra barnen hade sina barndomskamrater kämpade jag hela tiden på ett nytt ställe för att få nya vänner.
Jag tror det är mycket viktigt att som ung individ få känna sig behövd och hemmastadd någonstans.
Uppväxten påverkar större delen av ens vuxna liv och då är det viktigt att man får en stabil och fast grund att bygga på. Min mor uppfostrade mig och min syster på egen hand och hon gjorde så gott hon kunde, det är någonting jag aldrig kommer ta ifrån henne. Hon gav mig en styrka, orken att fortsätta kämpa som jag är henne evigt tacksam för.
Men jag kan inte låta bli att tänka på hur livet tett sig annorlunda om hon gjort andra val istället för att flytta runt oss.
Då hade jag kanske inte blivit som jag blivit, kanske hade jag även haft en starkare självbild och en identitet?
I dagsläget ser jag mig själv som en kameleont, en överlevare och en mästare på förklädnad.
Jag har förmågan att smälta in i många olika miljöer och min överlevnadsinstinkt är nog starkare än andras.
På det sättet har jag väl vunnit en helt annan vinst i livet. Jag har lärt mig att få kämpa för allt jag vill åstadkomma.
Vill jag vara säker på att jag hörs så måste jag skrika, men det känns bra att jag har turen att kunna skriva.

Hade vi inte flyttat så många gånger så hade jag kanske inte haft det så lätt att lämna det gamla och börja på nytt. Jag har verkligen önskat mig en helt normal barndom men allt här i världen händer av en anledning.

Jag har träffat mycket människor på vägen, lärt mig mina läxor och fått en livserfarenhet inte många i min ålder besitter, så det är ju en bra sak. Jag hoppas dock en dag att jag kan erbjuda mina egna barn ett lättsammare liv.

1* Jag har varit med om två svåra olyckor, så jag har en massa titan i kroppen.

2* Jag blir extremt våldsam när jag blir rädd eller känner mig hotad.

3* Min syster är min bästa vän.

4* Jag har suttit som nyckelvittne i en gängrelaterad rättegång.

5* Jag har bara en förälder i livet.

6* Jag har blivit vräkt.

7* Jag har dansat för pengar.

8* Jag bär på alldeles för mycket hemligheter.

9* Jag gråter sällan.

10* Jag har förlorat 3 personer i suicid och en i mord.

Efter en härligt varm dusch har jag nu krupit ner i sängen igen, där jag tillbringat största delen av dagen.
Inte haft lust att göra någonting alls, ville liksom bara vara och knapra mina lyckopiller i lugn och ro.
Men det är inte så lätt att koppla av när man har svändörrar här hemma och "bröder" kommer och går om vartannat. Försökte mig på att städa lite, men det blir ju lika stökigt ändå sålänge dom är här.
De ockuperar både det ena och det andra rummet så man kan inte ens röra sig i sitt egna hem.
Jag har varit deprimerad idag, alltså inte en av mina bästa dagar som man måste gå igenom ensam.
Känns bara hopplöst, rätt så ofta känns det som att jag stänger av på något sätt, inuti ...

Vi hade en årsdag häromdagen, inte en blomma, inte ett kort, samma gamla vanliga.
Men förväntar man sig att leva som en prinsessa kan man ju leta någon annanstans.

Jag försöker vara tålamodig men det fortsätter göra så ont på insidan och jag kan inte vänta för jag behöver tryggheten på natten, inte ensamheten. Jag kan inte finna min väg hem för jag har bett om din hjälp. Jag är förlorad i en dröm och ber dig ta mig ur den.

Tänkte höra med er läsare vad ni mest är intresserade att läsa om i nästa inlägg ?
Har ni några nya frågor som kommit upp eller är det något specifikt ni vill att jag skriver om ?
Skicka en kommentar eller ett mail till: [email protected]