Ni Kan Kalla Mig Kriss

• Inte släppt hemtelefonen med blicken, stirrar på den som om det skulle hjälpa •

Ringt till häktet 3 gånger idag för att se om han fått godkännandet men de kan inte säga att han sitter häktad där. Tycker det är löjligt, de skulle prata med vakthavande och får han det godkänt så ringer han väl så fort han kan. Telefonen ringde en gång tidigare och mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstet på mig, svarade med en klump i halsen men det var bara försäljare. Tog en bra stund innan min puls gick ner igen .. Hämtade ut min nya medicin idag. Istället för stecolid och propavan ska jag istället äta ESERTIA (antidepressivt) och Circadin till natten .. Får väl se om det blir bättre. Känner mig som en försökskanin eller dylikt. De testar allt möjligt på mig som ska försöka hjälpa, men vad hjälper när man lever i ett kaos och känner sig så fruktansvärt Kröp ner i sängen innan för att få tiden att gå lite snabbare men kunde inte sova. Var på socialkontoret idag och lämnade in massa papper. Bara sjukhusbesök, psykolog och dyligt kostade 900 och min medicin denna månaden var uppe i 1 500 .. Det är helt otroligt.. Ska väl försöka städa lite så tiden går en aning snabbare .. Ringer han inte idag ringer han väl imorgon antar jag .. Eller hoppas .. Räds för att höra hans röst. Men vi får se vad som åste nog upp till sjukhuset någon dag. Börjat spy blod, kan inte äta ordentligt utan att det kommer upp. Tröttsamt.

• Fick mina stygn borttagna i Fredags och det ser väldigt bra ut måste jag säga •

Sjuksköterskan som plockade dem undrade precis som alla andra om jag gjort det medvetet men jag drog en rövar historia om att jag skulle tapetsera inne hos min granne och skar mig när jag skulle skära loss tapet på fyllan. Folk går på det varje gång så det är väl bra på sitt sätt. Har fortfarande inte fått tillbaka styrkan i armen ännu men det kommer väl med tiden. Känner mig på lite bättre humör idag. Är dock öm i kroppen. Var iväg en sväng igår, det ösregnade och det kändes som det var höst på nytt. Blev inte sent, träffade en vän och åt på Mcdonald's. Cheese som vanligt .. Här är en för och efter bild på hur min arm såg ut då och nu .. Inget mer sånt för min del vill jag lova. Fyfan. Nu läker insidan ikapp med ärret.

• Jag vaknar alltid med en klump i magen och undrar hur jag ska klara mig genom dagen •

Att alltid undra när, vad eller om man ska äta idag. Vänder på varenda krona för att få det att på något sätt gå runt. Detta är Sverige och här har alla rätt till hjälp, men ibland hjälper det knappt. Jag har inte köpt mig ett nytt klädesplagg på väldigt länge, jag vill kunna gå till frisören, vill kunna betala av mina skulder, vill så mycket men man går hela tiden back. Idag satt jag och fingrade på min sista hundralapp och ett par enkronor skramlade i spargrisen. Det ska räcka till slutet av månaden. Har suttit hela kvällen och tänkt, funderat på hur jag skulle kunna skramla fram snabba pengar, ligger back med hyran och det känns som om ekorrehjulet aldrig slutar snurra. Kan knappt få i mig två cheese burgare utan att spy, min magsäck har krympt för att jag äter så sällan. Ska man behöva sjunka så lågt att sälja sin själ för pengar, eller ännu värre, sin kropp ? Nej .. Dom tankarna viftar jag bort ganska fort .. Att jaga pengar, det är min vardag och detta skulle vara glamouröst .. Ibland vet man inte vad man ska ta sig till. Kroppen är helt matt. Varför måste allting handla om pengar ...

Ska gå till vårdcentralen och få stygnen borttagna idag.

Satan vad dom kliar. Ska bli skönt att slippa fastna i saker met spretande stygn. Dumma mig.
Vill inte vakna tidigt, men nu gjorde jag det. Drömde om hästar och heroinister inatt. Konstigt.
Fick höra av en gammal bekant att denna låt påminde lite om mig . Den är vacker och sorgsen ♥

Från: Anonym

Hej. Jag har träffat en kille som är med i ett gäng i några månader. Han sitter nu häktad och kommer nog vara borta ett tag. Säkert ett bra tag tror jag.. Jag frågar dej för att du verkar ha erfarenhet, ska jag se detta som min chans att glömma honom? Jag stödjer inte saker han gör men jag tycker så himla mycket om HONOM. Hans personlighet och hur han får mej att må. Jag vill inte glömma honom egentligen men allt detta som händer runt omkring honom vet jag inte om jag vill vara med om.. Vad hade du gjort, du som har erfarenhet kring detta? Vi har ju träffats ett tag så saker han gör är ju inget nytt för mej så. Men det är första gången han sitter inne sen vi börjat ses. Hoppas du kan svara.

Kram

Svar:

Hej. Det är ett dilemma som ingen vill hamna i. Det är väl från person till person hur man känner och jag har förståelse för att du känner dig väldigt förvirrad och splittrad just nu. Du skriver somsagt att du har vetskap om saker han gör och du har inte uppskattat det, men det är HONOM du tycker om. Är det verkligen honom du vill vara med så tycker jag du ska vänta tills rättegång och domen har fallit. Gör inga förhastade beslut. Följ ditt hjärta och lyssna noga på vad din magkänsla har att säga. Detta är inget glamouröst liv och man kan aldrig ändra på en annan person. Vill han leva det livet som han gör nu så överväg för och nackdelar. Han behöver dig som mest nu men du måste tänka på dig själv. Är detta verkligen det liv du vill ha? Jag sitter i samma situation som dig just nu och han har även suttit i fängelse tidigare då jag väntade på honom för jag ville ge honom en chans och inte ge upp hoppet på honom. Det är inte lätt och det tar otroligt mycket på krafterna, så tänk igenom det riktigt noga.

Kram

Från: Frida

Tycker du ska veta att jag tycker du är en otroligt stark människa! Har själv haft en jobbig uppväxt, men aldrig vågat prata ut om det. Men du ger mig styrkan att tala ut, efter jag läst din blogg berättade jag för en av mina vänner om min uppväxt och då visade sig att hon hade haft en tuff uppväxt hon med. Så det är många, som man inte kan tänka sig som har upplevt nästan samma sak. Tycker du gör det bra som skriver om detta så fler vågar öppna sig.

Hoppas du sköter om dig, och jag önskar dig all lycka i världen! Många kramar! <3

Svar: Tack Frida, det värmer mycket när du säger så. Man måste någon gång våga öppna upp sig för att kunna bearbeta och gå vidare efter saker man varit med om för att kunna läka ihop till en hel människa igen. Det är väldigt smickrande att jag har hjälpt dig en bit på traven så du vågar öppna upp dig, men det var du som tog det steget och det ska du vara stolt över! Du ser, du är inte ensam och nu kanske du och din vän kan hjälpa varandra i detta. Tack återigen och lycka till med allt och håll dig stark och våga mer!

Många Kramar / Kriss

Från: Imchi

Ge inte upp nu! Du har klarat dig igenom så mycket. Du är stark eftersom du fortfarande lever, andra hade varit döda för länge sen. Du är stark och du klarar detta också. Det är inte tid att ge upp än!

Svar:  Jag försöker verkligen att inte ge upp, men har jag varit nära döden så många gånger redan och ändå repat mig hyffsat så kanske det är någon mening med att jag fortfarande andas. Tack för dina ord, de ger mig mer styrka än du anar.

Kram / Kriss

• Jag kände hans sträva fingertoppar mot mina när jag låg där i vår säng omtöcknad av sömnen •

Njöt av att känna värmen när han smekte min handflata ut till fingerspetsarna och sen fortsatte dra sina fingrar på ovansidan av min hand. Jag var rädd men samtidigt började jag känna hur tryggheten innfann sig i hela min kropp. Han sträckte sin hand mot mitt ansikte och strök med tummen över min kind samtidigt som han höll upp min haka. Jag kunde inte se honom, bara hans hand och bara känslan av hans beröring. Han strök mig en sista gång på kinden innan hans hand gled från mitt ansikte och jag trevade efter honom och kände hur hans fingrar gled genom mina, sen var allting över. Det var en dröm och jag vaknade lika besviken som vanligt. Stirrade upp i taket och kände hur tomheten slet isär min bröstkorg. Jag ville bara skrika men fick inte fram ett ljud, det var som mina läppar inte kunde röra sig. Hur kan man förlora sig själv till någon annan så man blir fysiskt sjuk utan den personens närvaro ? Aldrig har jag känt såhär och kommer antagligen aldrig göra det igen, för andra är jag likgiltig och mina humörsvängningar börjar ge mina vänner whiplashskador. Mitt humör är verkligen inte stabilt, det pendlar på minuter, men än sålänge har inte ens ett leende funnit mina läppar och jag vill bara gråta. Fick meddelande av advokaten igår att Asad inte längre har fulla restriktioner, han har ansökt om att få ringa hem och jag måste godkänna de papper först. Ringde upp kriminalvården och frågade hur lång tid det skulle ta. Får nog hem papper imorgon och skickar jag tillbaka dem imorgon så kommer han få klartecken redan på måndag och då kommer han få ringa hem. Hans röst. Det var längesen jag hörde den. Jag kommer börja gråta så fort han säger mitt namn. Det är inte rättvist , jag tappar greppet om verkligheten nu. Mina psykologer har sagt vid tre tillfällen att de vill lägga in mig men jag kan inte. Inte innan jag fått veta domen. Först då vet jag om jag klarar av att gå vidare, eller kämpa vidare IGEN.

• Vissa dagar är jag nästintill apatisk och ibland undrar jag om jag längre andas •

Jag sitter på sängkanten och drar mina finger toppar över min sydda handled där de blåa stygnen sticker fram.
Mina trötta och aningen svullna ögon sneglar ut genom fönstret där inte gardinerna täckt för helt. Ljus. Ögonen gör ont och det tar en stund innan de har vant sig. Jag blir sämre för varje dag som går. Vissa stunder är jag så utmattad att jag bara ligger i min säng och känner hur hela min kropp värker av likgiltighet och sorg. Låg i min säng största delan av gårdagen och väntade på att Asads advokat skulle ringa och när han väl gjorde det rycktes jag ur dimman för hur mycket jag än ville så visste jag att det inte skulle vara annat än dåliga nyheter. "Kriss, deppa inte ihop nu" sa han till mig och jag mumlade något tillbaka innan vi la på. Var helt orkeslös och drog åt mig min kudde och tårarna sved i mina ögon ännu en gång tills jag lät sömnen ta mig igen. Jag ligger i en dvala som nästintill är omänsklig. Är min verklighet drömmarna eller är det den smärtan jag alltid vaknar till som jag får leva med? Det känns som att jag nästan ligger och självdör. Var nere på affären igårkväll för att köpa hem lite mat men när jag väl stod i kassan ställde jag min korg och gick min väg. Det finns ingenting på denna jord som kan få min aptit tillbaka. Känner bara avsmak när det kommer till mat. "Du måste äta för att orka", men min kropp vill inte för jag vill inte orka. Och dom få gånger jag faktiskt orkar så använder jag den energin jag har till vredesutbrott. Slängde en ask kopp i väggen häromdagen, vägrar se mig själv i spegeln, vill inte ut och röra mig bland andra, hatar allt just nu. Förutom min säng och min sömn.


 Börjar jag tyna bort , är det såhär det känns när man förlorar kampen mot sig själv ..

• Jag sitter och petar i min plastskål med micrad pasta och försöker locka till mig aptiten •

Fåglar kvittrar precis utanför mitt fönster och solen lyser starkt och varmt.  Min hy skulle nog må bra av att komma ut lite och känna av solstrålarnas mjuka smekning mot min fortfarande så bleka hy. Men nej, hela natten och hela dagen har jag sovit, varje gång jag vaknat sköljer en konstig känsla över mig och jag blundar igen för att falla in i mitt trygga mörker. Drog kudden hårdare mot mig och borrade ner mitt ansikte i den. Jag hade stänkt ett par droppar av Asads parfym på den som om det skulle vara en tröst eller någon tillfällig ersättning. Stirrar fortfarande på plastskålen. Jag avskyr micromat, eller jag tror nog jag avskyr all slags mat. Att laga mat är kul, men äta det är svårare. Inte för att jag är en dålig kock skämt åsido men jag kan bara inte, maten växer bara i munnen på mig. Ibland kan det gå dagar då jag kanske enbart fått i mig en liten skvätt youghurt eller en mannafrutti. Min kropp går på tomgång, vätska, mina tabletter och cigaretter. Jag intalar mig själv, eller försöker åtminstonde att tro att den här dagen, den här gången blir det bättre. Men istället för det så händer det något nytt som får mig att sucka högt, skaka på huvudet och bara tröttna ännu mer. För knappt en vecka sedan var det just så, min granne hade märkt på mig att jag var väldigt arg, upprörd och ledsen efter en incident och tittade med stora, fundersamma ögon på mig medans jag sjönk allt djupare in i mig själv. Vågar jag verkligen lämna dig ensam Kriss ? Frågade han. Från att ha varit helt ifrån mig till att bli knäpptyst, nästintill apatisk blev han oroad. Jag mumlade något om att det var lugnt och att jag skulle gå och lägga mig. Han tvekade när jag bad honom gå men tillslut gav han sig. Jag tittade honom i ögonen och han blev ställd av blicken han möttes av. I mina ögon var det endast pupillen som syntes, ögonen var svarta och bara en liten kant av blått syntes runt dem. Han reste sig och gick mot dörren och innan han gick sa han: Kriss, gör ingenting dumt jag tar med mig en nyckel ifall det skulle vara något. Jag muttrade något och han gick motvilligt ut ur lägenheten och låste efter sig. Jag sträckte mig efter min mp3-spelare som låg på vardagsrumsbordet, satte hörlurarna i öronen och tryckte på. Höjde och blundade. Jag var bedövad av mina tabletter och jag kände att det var dags, det fanns inget annat val. Reste mig ur soffan och gick mot köket där jag plockade upp en liten kniv, vass nog. Utan ens en tvekan slittade jag upp hela vänstra handleden och mörkt blod , nästan svart rann ur det djupa såret .. Jag minns att jag såg något vitt innan blodet täckte över det. Höll ena handen under den blödande armen och gick in i vardagsrummet där jag satte mig och såg hur blodet formade en pöl. Telefonen ringde, det var grannen. Jag var lugn och muttrade någonting om att jag gjort något dumt och att jag blöder. Han stormade genom dörren, fick tag på en handduk och virade runt min arm så hårt han kunde. Tre handdukar tog det innan värsta blödningen stoppats och han gav mig ett val. Antingen ringer vi 112 eller så löser vi det på vårat sätt. Jag vägrade akuten, vägrade bli inlagd på psykiatriska igen. Så han tejpade och plåstrade så gott han kunde. Först efter ett dygn valde jag att åka till akuten. De syr aldrig sår som är äldre än 6 timmar men det var såpass djupt att de inte kunde annat än sy. Sa det var en olyckshändelse och det köpte dom tror jag .. Jag hade missat de största blodkärlen men skurit av nerver, ett litet hål i en sena och även rispat en muskel. Altså inte långt från benet i sig. Jag gav verkligen upp den natten och försöker se positivt på saker, men det går inte när man hela tiden måste kämpa helt på egen hand.

• Spenderade nästan två timmar på att skriva ett brev på sju sidor till Asad ikväll •

Det känns som om han har varit borta i flera år, han försvann lika snabbt som jag fick honom tillbaka. Vet inte vad man ska säga om brevet jag skrev, var det ett avskedsbrev eller var det ett litet hopp om att det kanske kan bli bra om han kommer ut ? Jag la verkligen alla korten på bordet och skrev precis vad som hänt under tiden han varit borta dansar råttorna på borden. Det är tragiskt att man låter sig luras av vissa människor, men jag är så godtrogen och tror nästan alltid att folk är goda och vill en väl innerst inne, men ack så fel man kan ha och jag verkar inte lära mig av mina misstag heller. Jag längtar så mycket efter en fast, trygg punkt i min vardag men det känns som man måste slåss för sitt liv för varje dag man vaknar upp till. Äter knappt en gång om dagen då pengarna inte räcker, man kan ju inte tro det att man ska leva som en tiggare när man lever som man gör, det trodde inte jag från början iallafall. Men man är lämnad att klara sig så gott man kan på egen hand. Anklagelser regnar över en konstant så varför ska man ens anstränga sig känner jag. Vad man än gör så är det fel, och även om man inte gör något så blir man anklagad för saker så då kan man lika gärna göra det istället. Jag är vilsen.

• Jag blev ryckt ur dimman, drömmarna och sömnen av telefonen som ringde •

Det var en vän som jag lärt känna under tiden jag bott i denna fortfarande så främmande stad. Vi kan kalla honom för Hassan. När Asad åkte in förra gången så dök den här Hassan upp som en ängel och hjälpte mig genom väldigt mycket. Jag ser honom som en mentor, vän, broder. Han är en mycket troende muslim så han brukar komma till mig när han märker att jag mår dåligt och ger mig råd, pratar om vad som är rätt och fel, hjälper mig upp på fötterna igen. Han dömer mig aldrig, han låter mig alltid lätta på mitt hjärta och sen pratar vi om vad det är som tynger. Vänner som dessa hittar man nog bara en gång i livet. Men en dag som denna önskar jag att jag vore någon annan. Jag är vilsen, saknar verkligen något skyddsnät runt mig men som bilden beskriver ... Det är bara att svälja sina tårar och vägra ge upp. Men om fyra dagar så får jag veta lite mer om vad som händer. Ovissheten i vardagen får mig ur balans. Vad händer om Asad blir släppt ?

• Jag ligger i min säng och vänder och vrider på mig, en olustig känsla sprider sig i bröstet •

Jag har börjat gå till en psykolog på en öppen avdelning ca 1 gång i veckan, men det känns som att hon tycker jag är lite av ett hopplöst fall. Jag kom dit från början för att bearbeta sorgen och sveket jag känner efter att min mamma tog sitt liv, men när det händer så mycket runt mig hela tiden så vet inte ens dom vad de ska göra för att hjälpa mig. Jag är i en kris situation ... Och det ända som hjälper just nu är tydligen medicinering enligt dom. När jag sitter hos min psykolog stänger jag av alla mina känslor, slår av helt och hållet så läkaren som skriver ut min medicin tänkte ringa psyk akuten för hennes råd var att lägga in mig under en period för observation. Mitt svar på det var att "jag inte har tid", märkte ju hur himla "bra" det gick sist och det har ju nästan gått mer utför. Visst är jag tacksam över att de äntligen förstår att jag ropar på hjälp, men de lever ju inte i min värld så de har inte en aning om vad man går igenom dagligen. Jag börjar oroa mig lite för mig själv ibland för jag märker att jag för var dag som går tappar greppet, fotfästet, bryr mig knappt om någonting längre. Utsätter mig istället för andra farliga situationer nästan som att jag bara längtar efter kulan med mitt namn på. Fick 40 propavan och 100 stecolid 5 mgs den här gången när läkaren från början bara ville skriva ut theralen. Jag vet bäst själv vad jag mår bättre på. Vill bara försvinna härifrån, glömma allt som hänt och leva för en gångs skull. Men hur gör man? Känner att medicinen börjar trubba av mig lite nu, även fått i mig en mängd alkohol. Det är skönt när kroppen domnar bort ... Imorgon blir en broder släppt och då får jag förmodligen min dom ockdå. Det skrämmer mig inte ens, är det normalt att känna såpass lite att du skulle kunna ställa dig på knä och låta någon avrätta dig utan att ens visa en vilja till att fortsätta för du vet att det inte längre finns något hopp ?