Ni Kan Kalla Mig Kriss

Alldeles snart kommer tv-teamet för en tredje inspelning

Dokumentären kommer sändas på kanal 3 senare i vår och programmet jag är med er handlar om "kvinnor som är tillsammans med farliga män". Där kommer jag berätta utifrån min egna erfarenhet om hur det är som ung tjej att hamna i ett gäng med konflikter, missbruk, vapen och våld. Men även om hur starka band man får och hur stark kärleken kan vara även på distans. Nu när vi har separerat kanske det inte känns så rellevant för er att fortsätta följa mig, men jag lever fortfarande i den här världen och för varje dag som går händer det alltid något spännande, tragiskt eller magiskt. Har bestämt mig att våga chansa, så jag kommer åka utomlands inom snar framtid. VÄLDIGT snar. Stannar ju inte borta mer än en till två veckor men jag känner på mig att det kommer bli galet! Så nu ska jag ta mina fjärilar i magen och bege mig ut i solen och jag hoppas ni får en lika fin dag som jag! Stor kram till er och våga våga, annars vinner man ingenting.

KrisS

Otroligt Manligt

Tystnaden som uppstår när man står vid pressbyrån för att köpa cigaretter och man märker att plånboken är tom. Gjorde slut med Niklas för ett par dagar sedan och hade lagt undan min plånbok med min sista 500 lapp i som jag höll hårt i som ska hålla resten av månaden. Jag fattar ju inte alls att det är han som tagit den. Han hade inte en krona när vi gjorde slut men igår när min tjejkompis kom hem från stan hade han köpt henne både örhängen och halsband.. Så nu ligger jag på min säng svinsur och undrar vad jag blir tvungen att göra för att få den här månaden att gå ihop... Varför blir det alltid såhär. Blir så sjukt trött på alla energitjuvar!!!!!

Gaaaaaaaaaargh

Ni hittar mig på facebook om ni söker på: Kalla Mig Kriss

Ni är även välkomna att maila mig på: [email protected]

Det är bara höra av er om ni känner att ni behöver prata med någon.

Det kan alltid vara skönt att ventilera med någon som har det likadant ?

Ha nu en bra dag!

Dagarna blir svårare att hantera och det tär på min kropp

Det är väl okej att känna sig svag då och då, men jag självömkar inte det är ju trots allt ett val jag själv har gjort. När man väl hamnat i ett destruktivt umgänge blir livsstilen automatiskt destruktiv den med. Man flyter med på något sätt och ger nästan efter. Det här är ju jag, eller detta är det jag som jag har blivit. En konsekvens som aldrig går att göra om eller göra rätt. Jag är vuxen men jag behöver få vara liten ibland. Jag är en väldigt förvirrad och orolig själ. Jag är kluven på mitten på alla tänkbara sätt. Jag saknar så mycket som gått förlorat, varför måste mina val vara så impulsiva, ogenomtänkta? Jag sover knappt längre, tre timmar per natt sedan är jag uppe och vandrar i tystnaden som en vålnad. Mitt hjärta gör ont och det känns som en förbannelse vilar över mig. Har jag valt fel, har jag gett upp något som kommer hemsöka mig för resten av mitt liv. Jag kommer aldrig kunna börja leva förens jag fått innre frid. Vad krävs för att få det, styrka i sig själv. Jag kommer gå vidare, men inte idag, kanske inte imorgon, kanske inte om ett år. Jag försöker dämpa sorgen av att ha lämnat dig bakom mig med att ersätta dig och försöka jämföra det vi hade med andra. Vem ska jag rådfråga, vem vägleder mig, vem finns där för att trösta. När jag försöker prata med de jag älskar sätter de upp en mur och vänder ryggen till. När jag ringer vill folk inte alltid svara för att så fort jag hör av mig "så är det alltid något". Jag har till och med svårt att gråta nu förtiden, mina tårar är osynliga men när dom väl kommer låtsas folk inte se dom. Att en kram, ett vänligt ord, en klapp på kinden... Mer än så begär jag inte, nu håller jag mig tillbaka, för mig själv för jag vill inte ligga andra till last. Jag ska ju finnas för dom, le, vara glad, bekymmersfri. Sprida glädje och dansa som en fjäril som jag en gång gjort... MMina vingar har fallit av, jag orkar inte le, jag är tråkig för jag är inte som innan. Jag saknar mitt gamla jag, att kunna se mig i spegeln med en strimma av hopp i ögonen och ett hopp om en ny dag. Att kunna skratta, känna lättnad. Jag försöker slå mig fri, men förlust, sorg, sjukdom, ångesten, allt äter mig inifrån och jag undrar många gånger vad som finns kvar. Jag bara är just nu, i ett gränsland utan ände. 

Jag kan vara stark, men så fort jag försöker så blir det bara värre 

Stegen jag hör, fötter som rör sig i lägenheten på nätterna är inte verkliga

Det känns som någon tittar på mig, ser skuggor på väggarna och hör viskningar men  när jag ser efter är det borta. Jag sa att jag hade släppt taget om honom, jag vände bladet och stängde dörren för känslorna som fanns där. Jag blundade medans jag höll emot och tårarna började rinna. Jag vågar inte släppa in någon annan för det gör för ont, jag har försökt men det slutar bara med att jag sårar någon ännu värre. Så fort jag försökte släppa in Niklas så var det Adrian jag såg istället. Hur ska han kunna tävla för att vinna över ett minne som bara är mitt? Hur ska han kunna slåss mot någonting han inte kan se... Det var två av oss men känns som tre. Ibland önskar jag att hans spöke kunde låta oss vara men jag är alldeles för djupt ärrad. Adrian var allt jag någonsin ville ha, men jag måste försöka släppa taget för du hemsöker mig.. Jag sa till Niklas att han var borta, att jag hade gått vidare men varför känner jag fortfarande hans ögon på mig. Osynliga kedjor som håller fast oss i smärta. Niklas har bett mig att be Adrian att släppa taget om mig. Han har bett mig att gå vidare och liva i nuet som var vårt, men jag klarade inte det. Ibland när han ser på mig så är min blick någon annanstans, som om jag såg någon som han inte ser. Jag valde att ge upp det här kriget nu för jag orkar inte kämpa mer. Väggarna kryper närmre och jag kan inte andas.

Det finns ingenting att göra

Niklas var den man jag träffade efter jag valde att bryta förlovningen med Adrian i höstas. Var det för att slippa vara ensam, var det en tröst att ha någon att läka ihop med, eller var det bara hans charm som fick mig att ge vika... Vi har träffats i 7 månader, inte heller en duvunge och det har varit många vändor med både ambulans och polis. Drogerna förgjorde oss båda tills jag vaknade upp en dag och sa stopp, det är nog nu. Vi gjorde slut o sen ville han ha mig tillbaka och jag ställde ett krav. INGA droger, vill han droga kan han göra det jag kan inte ändra en annan men ha ändå den respekten mot mig att hålla sig undan när han håller på. Inga droger i mitt hem, och inga påverkade människor är välkomna då jag vet att jag kommer falla tillbaka. Han lovade och svor på att aldrig utsätta mig för det. Men i förrgår hittade jag verktyg (till sprutor) inne på min toalett och han blånekade att han skulle gjort något.. Där satt han hög som ett hus och ljög mig rätt i ansiktet. Har jag verkligen fel i allt, helt på riktigt ... Jag orkade inte kämpa mer, jag slängde i mig massa benzo och vin.. Sen blev jag förbannad på hela världen inklusive mig själv så jag gjorde illa mig själv... Tydligen det ända som hjälper ibland..

Jag saknar

Det verkar som om det vore igår jag såg ditt ansikte, du sa till mig hur stolt du var men jag lyssnade inte utan gick min väg. Om jag bara visste det jag vet idag .. Jag skulle hålla om dig så hårt jag bara kunde och få all din smärta att försvinna för alltid. Jag skulle tacka dig för allt du gjort för mig och förlåta för de misstag du gjorde. Det finns inget jag inte skulle kunna göra för att få höra din vackra röst igen som jag är så rädd att glömma ... Ibland lyfter jag telefonen för att slå ditt nummer, jag vet att du inte kommer svara men jag saknar att prata med dig som vi alltid gjorde förr. Jag har så mycket att berätta mamma och du kanske hör mig , men jag vill ju höra dig med! Jag önskar du kunde förlåta mig för alla de gånger som jag klandrade dig för allt som jag inte klarade av att göra bättre själv.

Jag sårade mig själv genom att såra dig

Vissa dagar känner jag mig söndersliten inombords men jag är för rädd att erkänna det.
Många gånger vill jag gömma mig, för det är dig jag saknar.
Det är så svårt att säga farväl, för det är föralltid..
Skulle du säga till mig att jag hade fel, skulle du hjälpa mig att förstå ?
Ser du ner på mig från där du är nu eller är du stolt över den jag blivit ?
Det finns inget i hela världen som jag önskar mer än en chans att få uppleva att se in i dina vackra ögon och se dig se tillbaka i mina, mamma jag är så ledsen för allt jag gjorde fel mot dig. Hade jag fått bara en dag till med dig så hade jag berättat hur mycket jag har saknat dig sedan du lämnade mig. Varför kan jag inte vrida tiden tillbaka, göra allt rätt och ge dig all lycka i världen för att hålla dig kvar hos mig ?

Jag älskar dig mamma, jag saknar allt med dig. Varför , jag kommer alltid fråga dig varför du lämnade mig ensam. Men om sanningen ska fram så var det ju jag som fick dig att känna dig ensam och övergiven. Förbisedd och uppskattade inte all tid vi fick tillsammans.. Mina minnen kommer för alltid stanna tillsammans med smärtan i min kropp. Ibland vill jag möta samma öde som du enbart för att få se dig, lukta på dig, krama dig och aldrig släppa dig igen. Mina tårar kommer aldrig få dig tillbaka.

Du är så älskad och så saknad, jag har gått sönder.