Ni Kan Kalla Mig Kriss

 

* Ibland känner kroppen alldeles för mycket *

Ibland när jag sitter i min säng, känner mig så ensam och önskar någon höll om mig för allt jag har är tre små noter som spelar i mitt huvud. På utsidan kan jag täcka de flesta av mina ärr men inuti ligger orden som bara vädjar att bli hörda. Allt jag har är dessa små melodier för att dämpa smärtan. Nu är jag redo och kommer sjunga ut dem, men bara för mig själv så ingen annan hör. Egentligen bryr jag mig inte om vad resten av världen tycker om hur det låter för när jag öppnar min mun så kommer hela mitt hjärta ut och varenda tår jag vill gråta känner sig nöjda. Jag sjunger och kämpar mot tårarna och jag sjunger mig egenom hela natten om det skulle vara så. När jag öppnar min mun så finns det ingen plats att gömma sig på och allt jag känt sprids vildt och fritt. 

 

Alla behöver sin egen melodi för att släppa sin själ fri och min egna scen där sittandes på sängen är den största i världen. Ge tillbaka till dem som kämpar med mig och vara dem trogen i med och motgång. Påminna mig själv om att se mitt enda valda öde. Sjung för mig, sjung för mig själv, sjung med harmoni, gör så att hela mitt hjärta kommer ut. Precis där jag är låter jag regnet falla ner över mig och skölja bort tårarna från mitt ansikte. 

 

Det var kärlek och jag känner värmen än idag när jag sitter och sjunger för henne i min ensamhet för det är väl mitt sätt att ha henne nära mig, saknar dig så otroligt mycket att varenda andetag gör ont.

 

 

 

 

Jag sprang så fort att mina lungor värkte och vinden piskade bort mina tårar

Det var en extremt dålig dag, mitt humör var inte på topp vilket det oftast aldrig är när jag vaknar. Då var det dags igen med en ny dag med värk, smärta, tankar, funderingar och förhoppningsvis vid slutet av dagen, ett leende, en värmande kram, en kyss, en förhoppning. Känslan av att inte vara ensam med sig själv längre. Jag hatar att vara ensam med mig själv, för det är då som giftiga tankar kryper in under hunden på mig. Vet inte vad som hände den dagen men jag kände från att fly från mig själv så jag sprang till spårvagnen med tårarna forsande. Visste inte vart mitt mål var eller vad det var för fel på mig. Jag tror det här med "väntan" på operationen för hjärntumören tär på mig något så fruktansvärt. Jag svarade inte i min telefon när killen ringde, ville bara försvinna, vara borta för en stund. Men varför inte bara säga det? Förstår inte vad det är med mig ibland. Min kille hämade mig tillslut och jag var ett vrak men han gav inte upp på mig, han kämpar för oss båda när jag rasar.

 

Dagen efter kom posten och en kallelse till operationen.

Trodde jag skulle slippa detta eftersom det såg bra ut under ett tag men det ändrades fort.

Så om ca 2,5 vecka ligger jag på operationsbordet för att möta min framtid och en ännu större kamp.

Men det SKA gå den här gången också!