Ni Kan Kalla Mig Kriss

Ännu en gång är jag hemma ensam med ögon som tåras och de salta små dropparna möts på hakan. Jag står på utsidan med vetskapen om att det är dig jag vill ha, men du är på insidan och jag är hjälplös.
Varje dag är densamma för dig, så van att känna smärta och aldrig få uppleva sann kärlek, det är inte ditt fel.
Jag vet bättre men du kan inte hjälpa det, jag vill berätta men vore det själviskt? Hur läker jag ett hjärta som inte längre kan känna, hjärtat har brustit för vår kärlek var den ända du visste. Du har levt det här livet allt för länge så du inte ens ser skillnaden och det kommer bli min död, för du kan få så mycket mer, titta på oss två det är ju så det ska vara. Slut inte dina ögon för när du blundar vet jag att du ser mig ändå.

Allt jag vet är smärtan sittandes i ett hörn i ett tomt hem, jag har vant mig men jag vill att du en dag ser livet genom mina ögon för jag vet att du är så mycket mer än detta, du behöver inte längre låtsas..



♥ Vår kärlek är den ända vi båda vet  ♥

♥ Jag fick ett brev häromdagen och det började såhär... ♥

Hej Kriss

Jag vill börja mitt brev med att tacka dig för ditt och jag hoppas att allt är bra med dig. Jag blev glad av ditt brev och det fick mig att minnas tillbaka. När jag fick ditt första brev såg jag direkt att det var från dig, känner igen din handstil. Här hos mig är allt som det ska och tiden går jättefort. Vi spelar kort hela dagarna och jag tränar hårt som vanligt, monster. Jag muckar nästa år, mer än så kan jag inte säga. Det ända jag kan säga är att jag kommer fortare än du tror, haha... Kommer du ihåg vårat sista besök på häktet? Kommer du ihåg att jag sa till dig att leva ditt liv tills jag kommer ut? Sen kommer jag ta dig från vem somhelst. Vi ses snart oavsett om vi fortsätter skriva eller inte. Även om jag har varit med andra tjejer så har jag bara tänkt på dig. Du har gjort något med mig, förhäxat mig. Det är bra att du kämpar på där hemma och tänk positivt för allt kommer lösa sig till det bästa. Om du vill kan jag skicka dig papper om besök/telefon tillstånd. Okej.. Avrundar mitt brev med omtanke..

Hur ska man tolka ett brev som detta, dolda budskap med andra avsikter eller bara en man jag varit förlovad med och båda har insett att vi inte kan lura oss själva längre? Jag älskar honom fortfarande ♥

En dag kommer jag få ut min hämd, tids nog .

Idag är verkligen INTE min dag

Började min morgon med att knappt lyckas släpa mig ur sängen, sjukhusbesök är verkligen inte på min top notch lista. Men man är ju så illa tvungen att ta hand om sin hälsa. Min vän följde med mig som moraliskt stöd. Känns illa att min vän följer mig på den här resan medans min familj inte tycker det är lika intressant. Klev in på sjukhuset och försökte leta rätt på vart jag skulle, hittade tillslut efter vi fick springa för att hinna i tid. Anfådda och smått irriterade kom vi fram till receptionen och lämnade in våra blanketter. Min väninna blev tvungen att skriva på en blankett för att hon skulle få följa med in under röntgen. La mig tillrätta på britsen i min vita sjukhusrock och fick en spruta lugnande så jag inte skulle krevera i det trånga utrymmet. Var rätt groggy när det var klart och fick även se mina röntgenbilder. Förstod inte mycket men det gråa området som tydligen var min tumör var ganska stor. Får väl se vad neurologerna säger på nästa möte. Käkade frukost på McDonald's.. 2 cheese burgare. När jag kom hem var det platt fall i sängen som gällde. Blev inte människa förens sent på eftermiddagen. Varit lätt retlig och grinig hela dagen men ingen verkar förstå varför. JAG MÅR INTE BRA, och orkar ni inte med när det är som värst förtjänar ni mig verkligen inte när jag är som BÄST! Behöver ingen som tycker synd om mig, bara någon som förstår.

KrisS

Veckan Börjar Sådär Bra ..

Varför kan jag aldrig få vara ifred

Varför måste all drama falla i mitt knä, jag kan inte rå för det. Ännu mindre kontrollera det. Allt jag försökt göra är att vara alla till lags, vara stark och försökt pussla ihop bitarna i mitt liv. Så fort jag börjar skymta ljuset i tunneln så är det alltid någon som sparkar undan fötterna på mig. När jag ligger så fortsätter folk att sparka, spotta och försöker göra allt för att förstöra mitt liv på alla sätt. Allt detta bara för att jag försöker stå på mig och säga nej. Jag förstår att människor i min närhet börjat tröttna på allt som händer runt mig. Ibland undrar jag om detta ens är på riktigt. Hur mycket skall en ensam individ klara av? Hoppet är det sista som lämnar en människa och mitt brinner sakta ut ... Jag känner mig helt tom nu, helt dränerad på känslor. Iskall, visar inte något. Man blir mättad på det tragiska, blir en porslinsdocka. Jag har tappat min empati för allt.. Känner inget förutom hjälplösheten. Lägger mig ner och försöker sova men skruvar mig och vill bara krypa ur mitt skinn, det räcker!

KrisS

  Jag är inte paranoid

Inte heller rädd för min egen skugga, jag inbillar mig inte. Igår bestämde jag mig för att för en gångs skull göra något för mig själv, så det bar av ut på krogen och in i myllret av glada människor. Har inte varit så glad på länge, kändes som om allt dåligt rann av mig. Jag och min väninna skulle bara ses inne i city för ett glas vin, men så säger man ju alltid. Istället blev kvällen perfekt och jag gick på moln. Vi sick sackade mellan krogarna och jag drack lite mer än vad jag skulle, men det var okej! Ibland får man unna sig en karatefylla! När jag väl beslutade mig för att dra mig hem var jag lite ostadig på benen men fortfarande ett leende på läpparna. Klev av bussen och vinglade förnöjt hemåt, mitt leende torkades snabbt av från mitt ansikte när det blev stelt som på en staty. Jag stannade och kände hur blodet frös till is och min ansikte ändrade förmodligen färg. Där stod han, mitt ex med ett ansiktsutryck som fick det att göra ont i kroppen. Jag hoppades verkligen att det bara var en dröm, men han kom fram och ryckte tag i min arm. Jag försökte streta imot men gav snart efter, min kropp var svag av alkoholen. Han ville prata, men jag försökte lugna honom så jag fick gå hem. Han tog mina nycklar och bar mig hem. Väl hemma la han mig på soffan och försökte "prata mig tillrätta" då jag sa att jag inte ville ha med honom att göra längre. Han hotade att döda min hund som är min ögonsten om jag inte gjorde som han ville. Han började dra och slita i mina kläder, han ville ha mig en sista gång. Jag skrek och han tryckte hårt sin hand över munnen på mig. Jag kämpade emot och tillslut orkade jag inte skrika mer.. Det var bara tysta tårar som rann och när han var färdig skulle han iväg och hämta heroin för att skjuta i mig en överdos. Han ville avliva mig.. Det var bäst för allas skull.. När han gick kröp jag mot dörren och låste båda låsen. Fortfarande inte hört något från honom men han är en stalker.. Han kommer aldrig låta mig vara.

Jag måste flytta.

Jag bröt min förlovning i höstas

Jag trodde jag hittade kärleken någon annanstans, jag blev blind och tomheten ekade i mitt bröst. Hans isblåa ögon borrade sig genom mig och det kändes i benmärgen. Han var lång, tatuerad, isblåa ögon och svensk för en gångs skull enligt min far. Innerst inne visste jag att jag gjort fel men jag klarade inte av tanken att vara ensam och han gav mig den bekräftelsen jag livnärde mig på. Vid ett tillfälle när jag gick in i väggen och verkligen tappade fotfästet trodde jag att han räddade mig. Det var mitt i natten och jag tog mig vinglandes ner till bensinmacken intill där jag bor. Hög på kokain och dålig på GHB. Jag hade beslutat mig för att avsluta mitt liv den natten. Hade gått på kokain i 3 veckor i sträck och nästan lika länge på GHB:n. Så där stod jag ensam och benen vek sig på mig medans jag hostade upp blod. Allt var en dimma, jag trodde det var min tur nu. Men då kom han och lyfte in mig i en bil, höll mig gömd i tre dygn tills den värsta avtändningen avtagit. Dagen jag skulle bege mig hem igen stannade vi till hos ett par vänner till honom. Där satt några och rökte heroin, andra med sprutan i armen. Min livsvilja hade försvunnit för längesedan så jag bad honom ta min oskuld med en injection av amfetamin i armen. Han behövde inte övertalas utan plockade fram rena "verktyg" och satte nålen i mig. Ruset var helt annorlunda mot vad jag var van vid. Så vi fortsatte på samma bana ett bra tag. Han flyttade in hos mig och vissa gånger kunde vi hålla på flera dagar i sträck tills jag fick ont i armarna och blev liggandes dålig ett par dagar.

Jag skäms för att det gick så långt som det gjorde.
Höll det hemligt ett bra tag, gömde oss på toaletten om jag skulle göra det, men folk fattade rätt snabbt vad jag höll på med då jag aldrig snortade (näsan) längre.
Vaknade ur dimman en dag och visste att det här aldrig någonsin skulle fungera.
Skickade ut honom då vi bodde ihop ett tag och jag har varit drogfri i lite över en månad nu.

Känns helt underbart

Han gör allt för att förstöra mitt liv just nu men jag är van att kämpa så låt det bara komma!

KrisS

♥ Att vara eller inte vara alls ♥

I oktober fick jag ett besked om att jag har fått en hjärntumör. Jag hade länge varit orolig då jag haft epilepsi liknande krampanfall som jag först trodde berodde på stress. Eller så var det bara en ursäkt för att slippa åka till sjukhus. HATAR sjukhus.. Inga bra minnen där inte. Så de beslutade att köra en magnetröntgen på mig sen tog det väl lite över en vecka som neurologerna ringde in mig på ett möte. Beskedet kom som en chock, men det förklarar ju en hel del. Blev diagnostiserad med epilepsi då tumören är placerad på ett ställe som även påverkar min syn, balans, och annat. Men jag SKA övervinna detta också.

Mina dagar går upp och ner, minskat i vikt så nu väger jag ca 45 kg. Vissa dagar är min kropp utmattad och andra dagar är jag precis som vanligt. Min närmsta väninna har flyttat in hos mig nu så det underlättar, klarar inte av att vara ensam. Får panik av den ekande tystnaden runt mig. Ibland är jag så lättretlig att jag inte ens orkar med mig själv. Har kommit igång med städningen som jag skjutit på länge nu.. Legat med täcket över huvudet ett par veckor nu. Men får väl se vad den nya magnetröntgen visar. Jag gick ifrån min stora kärlek i September och ibland ångrar jag mig ordentligt. Jag saknar honom fortfarande så hjärtat värker.. Men tiden får utvisa vad som händer i framtiden. Försökt att bryta mig loss ur denna onda cirkel med destruktiva människor och droger, lättare sagt än gjort. Har varit drogfri i snart en månad nu.

Jag är så trött på att vara en nicke docka som bara ska sitta, le och låtsas att allting blir bra. Det står mig upp i halsen. Det är tragiskt att jag endast känner frid när jag sover.. De timmar jag får.

Jag vägrar göra annat än att stå på mina egna ben!