19:11:58
Att Leva På En Lina
Jag hade äntligen hittat min nya kärlek. Kokainet. Och med droger kommer kontakter som man verkligen borde backa för, men inte jag. Att precis ha fyllt arton år och nattklubbarna öppnade upp sig för mig blev en helomvändning i mitt liv. För mig var det inte en vanlig kväll ute med mina vänner. För mig var det jobb. Det skulle tjänas pengar, samtidigt som man skulle knyta kontakter med nytt folk. Ofta undrar jag vad som är fel på mig, om det är mitt utseende, min attityd eller enbart mitt sätt att vara som gör att tungt kriminellt belastade killar att får upp ögonen för mig. Jag sålde kokain på min favorit klubb i min hemstad, klubbägaren visste exakt vad som försegick men han blundade för det eftersom han själv gick med vinst på det.
Som tjej utnyttjade de äldre killarna mig som ansiktet utåt, jag var duktig på det jag gjorde eftersom jag såg så oskyldig ut och aldrig tidigare hade blivit dömd eller funnits med i register. Förutom socialtjänstens papper då. Men tillslut fick jag alldeles för mycket luft under fötterna och min mamma tyckte att jag borde komma ner på jorden de gånger vi träffades. Som tjej blev man tvungen att ta för sig för att inte andra skulle kunna trampa på en. Att själv vara kokain missbrukare, sälja droger och försörja min mamma och syster så gott jag kunde var inte lätt. Jag vet att min syster hade behövt mig mer hemma, för när inte jag var där fick min syster tackla min mors utbrott på egen hand. Om hon kom hem lite senare än hon skulle från skolan kunde mamma låsa ute henne och vägra svara i telefon. Då kom Maya oftast till mig, men då blev det liv för att mamma inte ville att hon skulle umgås med mig och mina vänner. Vid ett annat tillfälle hade de bråkat hemma och Maya ville åka hem till mig, mamma satte sig på en stol framför ytterdörren så hon inte hade en möjlighet att gå därifrån. Det slutade med att jag och 4-5 killkompisar fick åka upp och hämta henne ... Vilket resulterade i att mamma ringde socialjouren som fick plocka upp Maya hos mig och placera henne hos en jourfamilj ett par dagar. Det krossade mitt hjärta när hon åkte, och jag var så förbannad över att de inte kunde lämna henne kvar hos mig, någon trygghet kunde hon väl ändå få ha? Visst var jag väl inget praktexempel att lämna henne hos, men vi var kött och blod och jag gjorde allt för henne.
Jag sålde kokain åt ett gäng, eller en organiserad brottslighet om man hellre vill kalla det så. Jag kände mig speciell, de fick mig att känna mig som en prinsessa och de pratade som om deras munnar var gjorda av guld. Naiv, dum och godtrogen som man var gick man ju på allt snack.
När jag blev vräkt från min lägenhet blev jag tvungen att flytta hem till mamma och Maya igen och hon märkte rätt snabbt att det var något med mig som inte stämde. Mamma hade många gånger påpekat till socialtjänsten att hon trodde jag gick på droger men ingen trodde på henne.Jag kunde också spela det spelet. Hon undrade vartifrån jag fick mina pengar, vad jag skulle ut o festa 6 dagar i veckan för, varför jag knappt aldrig sov hemma etc. Vid ett tillfälle kom jag hem nerblodad efter en kväll på nattklubben som jag skyllde på näsblod, en annan gång blev jag knivskuren utanför nattklubben av en rival ... Hon tyckte att det var nog nu.
I nästa inlägg kommer jag skriva om hur drogen fick mig att gå under och mitt första destruktiva förhållande med en gängmedlem.
Kriss
13:17:28
När Samhället Blundar
Jag har alltid sökt bekräftelse, än mer en samhörighet och tillhörighet.
Min pappa och jag hade fått upp kontakten igen och jag spenderade en hel sommar boendes hos honom och hans sambo, då socialtjänsten letade boende till mig.
Tänk att vara 16 år gammal och bli erbjuden en helt EGEN lägenhet, att pappa och hans sambo tyckte att det lät som en dålig ide la jag ingen notis om. Det gjorde klart och tydligt för mig att jag faktiskt var välkommen att stanna hos dom istället för att ta lägenheten eller bo i fosterfamilj då jag och mamma inte kunde vistas i samma rum mer än en dag eller två...
Men jag såg verkligen fram mot att få stå på egna ben, klara mig själv och slippa tjat från föräldrar. Socialtjänsten tyckte även dom att jag gjorde rätt i att flytta hemifrån och bryta mig loss. Tittar jag tillbaka på det idag förstår jag inte alls hur socialen tänkte.
När sommaren var slut fick jag flytta till en trerums lägenhet som jag skulle dela med en annan tjej som kom från ryssland. Lägenheten låg precis intill min lillasyster Mayas skola och detta var hennes första år på högstadiet. Hon kom alltid hem till mig på rasterna och jag gjorde extra goda hotdogs åt henne till lunch. Men det tog inte lång tid innan jag och tjejen från ryssland började bråka, så jag fick snällt flytta till en annan av socialtjänstens lägenheter.
Det blev en etta i en förort som jag hade möjlighet att få ta över förstahands kontraktet på.
Var hur nöjd somhelst och en kväll när jag skulle ner till affären så stod det ett gäng killar och hängde på torget. De hade sett mig ett par gånger innan och nu kom de fram och frågade om jag var nyinflyttad i området. Vi stod och snackade ett tag och när de fick reda på att jag hade egen lägenhet styrde vi genast upp en fest och efter det blev vi oskiljaktiga. Vi var som man kallar ett gäng kickersungar. Sprang runt och hittade på hyss, stal sprit, blev aspackade, slog sönder bilar, åkte på roadtrips,rökte på och körde järnet. Allt var hur jävla fett somhelst, tills jag blev vräkt. Socialtjänsten kunde inget göra, jag ville inte lämna mina vänner för att flytta till min pappa i en annan stad och det ända jag kunde göra var att flytta hem till min mamma.
Jag blev vräkt några dagar innan min 18 årsdag.
Efter flytten hem till min mamma blev Maya mer och mer åsidosatt. Hon kämpade på med plugget medans jag och mamma fick våra utbrott på varandra och jag var ute och festade med mina vänner nästan jämt så morsan nästan fick magsår. Hon hade länge misstänkt att jag använde droger, hon försökte flagga detta till soc men ingen tog henne på allvar, jag har ju också borderline så jag vet exakt hur jag pratar för mig och kan också manipulera folk till att tro något helt annat om mig ...
I mitt nästa inlägg kommer jag skriva om hur jag som ung tjej nästlade mig in i ett gäng, började sälja droger och hur allting sakta men säkert höll på att ta livet av mig.
Kriss
01:45:17
Ni Kan Kalla Mig Kriss
För 25 år sedan föddes jag rakt in i segregationen som många gärna blundar för.
Oönskad av min alkoholiserade far som redan hade en son från ett tidigare förhållande och en mor vars hårda och rotlösa uppväxt ärrade henne djupt som förmodligen utvecklade borderline, som även jag senare i livet fått en diagnos av.
Jag var ett mycket känsligt barn som liten, en svordom eller ett högre tonfall kunde få mig att brista ut i gråt och att min mor och far var och varannan dag bråkade gjorde inte saken lättare för en treåring att hantera.
Ett starkt minne jag har är när mina föräldrar hade ett ordentligt gräl. Om min far stormade ut från huset i ren ilska eller om min mor tvingade honom att gå minns jag inte, men när han gick drog jag klumpigt på mig hans gummistövlar och försökte springa ikapp honom med tårar sprutandes åt alla håll. Han satte sig i sin bil, körde iväg, och där stod en liten treåring i regnet med ett trasigt litet hjärta och ropade efter pappa.
Många minnen jag har sedan liten är nog inte riktigt mina. I många fall är det väl så att föräldrarna försöker smutskasta varandra och tillslut vet man inte vad som är vad.
När jag var fyra år blev jag storasyster åt en liten Maya.
Vi alla trodde väl att detta skulle göra familjen hel, men problemen bara eskalerade.
Det slutade med en misshandel där jag och min syster försökte få isär våra föräldrar, en kidnappning, en flytt och skyddad identitet. En förlorad identitet skulle jag vilja påstå.
Från en lugn, idyllisk by i älvsborgs län till en förort i västmanlands län.
Vi fick inte ha någon somhelst kontakt med vår pappa, det var bara Maya jag och mamma.
Men det var verkligen inte lätt, jag blev sängvätare, började gå i sömnen, fick blödande magsår, svår migrän och ångestattacker. Socialtjänsten och barn och ungdomspsyk blev inkopplade och vid en ålder av nio fick jag börja äta lugnande och antideppressiva tabletter för att jag fick raseriutbrott och hade självmordstankar.
Under min uppväxt har jag flyttat 26 gånger och bytt skola 9 gånger.
Det är nog inte så jävla konstigt att man blivit som man blivit, arg och vilsen.
I skolan blev man mobbad för att man mådde som man gjorde, kul att behöva dra upp en påse som man hyperventilerar i mitt under lektionen ... Och när man kom hem orkade man inte med sina läxor för mamma och jag hade börjat bråka konstant för att jag inte orkade hjälpa henne med allt därhemma. Det var tvätta, städa, diska, gå ut med hundar, ta hand om lillasyster, gå och handla och allt annat som hör till. Hade aldrig tid att träffa vänner och att ta hem dom till mig var nästan omöjligt för hon blev ovän med alla eller så fick jag utegångsförbud för att jag inte gjort exakt som hon ville, hon behövde ha kontroll.
Vid den här tiden var jag runt 12 - 13 år.
Där började min rebelliska sida ta fart, ett par tjejer som var på mig konstant i skolan fick jag nog av en dag och slog ner utanför klassrummet. De hade hållt på så sedan skolan startade men det var jag som fick byta skola. Alla turer med Soc, Barnpsyk och nu skolan fick mig redan då att tappa förtroendet på samhället så då körde jag på min bana istället.
Blev flyttad under en period till en skola för "stökiga" ungdomar med "speciella" behov, kändes ju verkligen great. Började smygröka på rasterna och sen var karusellen igång.
När jag började på gymnasiet blev jag gravid, beskedet kom som en chock och jag var livrädd.
Min mamma beslutade att jag skulle stanna hemma från skolan för att varken mina vänner eller dåvarande pojkvän skulle kunna påverka mitt beslut om barnet. Ingen telefonkontakt och ingen data heller, istället gick hon till biblioteket och lånade hem böcker med bilder på foster, pekade på dem och sa "detta tar du livet av om du gör en abort" och "väljer du en abort så tar jag livet av mig Kriss", vad hade ni gjort i en sådan situation.
En person med borderline är väldigt duktig på att manipulera andra och få sin vilja igenom.
Men när jag skulle till barnmorskan en snöig eftermiddag i december hade jag min chans.
Jag sprang så fort benen tillät, hoppade på en buss och rymde hem till en tjej som gick i samma klass. Där fick jag bo och både hon och min dåvarande pojkvän följde med mig upp till lasarettet för att boka in en tid för en abort. Den ägde rum dagen före Nyårsafton.
Efter aborten hoppade jag av skolan, fick en egen lägenhet av socialtjänsten och livet lekte!
Men det blev otroligt kämpigt att klara sig helt på egen hand så jag började festa.
Alkoholen flödade och det förflutna blev som något helt avlägset.
Detta var en liten presentation av mig, ville bara ge er en liten försmak av varför man som tjej medvetet som omedvetet söker sig till problem och väljer just den vägen där det står 40 skyltar med texten "livsfara" eller "den här vägen går käpprätt åt hevete" på.
Ibland har man bara inget val.
Det är nytt för mig att skriva om mitt liv och ge ut det till offentligheten, men jag hoppas verkligen att jag kommer nå flera personer och kanske tjejer som sitter i samma situation. Kanske känner någon ingen sig ...
Sen vill jag självklart tacka dig, Daniel Luthman för att du vill hjälpa andra att få sina röster hörda och ge samhället lite olika perspektiv på det hela. Du har gett mig styrkan att våga öppna upp mig för samhället och visa min baksida av historien.
Kriss
