Ni Kan Kalla Mig Kriss

Äntligen får jag försvinna in i dimman och släppa alla hjärnspöken jag slåss mot

Var hos min psykolog i torsdags och läkaren skrev ut Propavan så jag ska kunna sova och Stecolid för att kunna slappna av och bli lite avtrubbad så jag slipper den krypande ångsten som klättrar ur mitt bröst som en murgröna. Det gör ingenting att jag är ensam längre för så fort jag vaknar är det ända som jag längtar efter att få gå och lägga mig igen. Drömmarna är det ända jag har kvar, för mycket till liv kan jag inte påstå att jag har. Sitter isolerad med enbart mina tankar som sällskap. drar mig för att träffa folk, röra mig bland folk, prata med folk. Nej, jag trivs bra i min dimma och vill inte att någon ska förstöra det för mig. Jag reser ragg mot människor som försöker komma mig inpå livet just nu, är så trött på folk som "spelar" vänner men de har alltid en baktanke. Ända sedan Asad åkte in har mitt liv vänts upp och ner. Jag har inte råd att betala min hyra så om inte allt för lång tid kommer jag få bo på gatan. Men sålänge jag har min dimma så är jag nöjd och så får det vara ett tag till. Jag är ärrad, sårad, utlämnad, svag. Killarna som sitter bakom lås och bom behöver inte tänka på någonting, de förstår inte stressen vi på utsidan får ta .. Vilka män. Nu ska jag krypa ner i sängen och bara vara.

• Det här är anledningen till att jag inte skrivit på ett par dagar •

Det skedde en incident för ca en vecka sedan och jag är väl fortfarande inte i form riktigt ännu.
Glöm glammet i den undre världen, ger man sig in i leken får man väl leken tåla men förstår inte varför jag måste bli måltavlan eller bli utställd till gamarna i skottlinjen. Hade jag inte haft så mycket adrenalin i min kropp vet jag inte alls hur det hade slutat. Kunde inte sova på 3 dagar, inte slappna av för fem öre. Så fort mörkret kröp inpå så låste jag in mig och vägrade gå ut. Klarade inte av att äta utan att det kom upp efter fem minuter. Så nu har man fått jaga lugnande bara för att orka med en dag till. Jag har lidit av svåra tankar under en period, vart så nära att hänga snaran runt halsen för hur jag än vänder och vrider så kommer jag inte loss.
Det händer inte mig tänker man, men rätt som det är så är det din tur och då gäller det att slåss för ditt liv och din heder. Lägg aldrig en hand på en kvinna utan att veta vad som komma skall. 

Vi alla möter domedagen någon gång, glöm inte det.
 
K R I S S

• Tänkte ha en liten frågestund där ni får ställa frågor precis som ni vill •

Eller så kan ni skicka mig ett mail om ni tycker att det känns lite utlämnande att skriva en kommentar.
Svarar på alla mail och inga frågor är för konstiga .

Min mailadress är:  [email protected]

K R I S S

• Jag befinner mig i en kamp, slår tillbaka men mina armar börjar bli trötta •

Försöker att besegra ensamheten men tiden verkar rinna ut i sanden och jag vet inte hur mycket jag har kvar.
Jag sjunker ner i sanden och kan knappt stå upp, jag är förlorad i enbart en dröm och jag behöver känslan av trygghet. Jag är rädd för ensamheten och står inte ut med att vara en skugga av mitt forna jag längre. Jag försöker hålla tålamodet uppe men jag går sönder på insidan och jag kan inte vänta hur länge somhelst. Jag behöver tryggheten på dagen, natten och alltid, det är ingenting du längre kan ge mig för jag står blottad för alla faror på egen hand nu. Jag hittar inte min väg, finns det inte någon som kan leda mig hem? Vart hör jag ens hemma ? Står och tittar på min skugga som uppenbarar sig mot väggen, mitt ända sällskap som jag inte ens litar på längre och det ända som hörs i rummet är ljudet av mitt hjärta. Jag är rädd när jag är ensam för jag vet inte om jag kan andas när jag förlorar mig i den här drömmen, illusionen. Tårar salta som havet rinner utmed mina kinder på natten för mitt liv har tagit avstånd från mig, så för att torka bort mina tårar håller jag om min kudde hårt. Det är det ända jag har som får mig att känna mig lite mindre ensam. Ibland på natten sträcker jag ut min hand och sluter mina ögon och fantiserar att du sträcker ut din och aldrig släpper taget, men istället är jag rädd och ensam. Är så trött på den kroniska tomhetskänsla jag bär på för det känns som jag drunknar när somhelst.

K R I S S

• Jag var och tände ljus för mamma igår •

Ett från mig och ett från Maya. Jag har inte varit uppe vid minneslunden på ett bra tag. Jag får en klump i bröstet varje gång jag går dit för skuldkänslorna skaver och det gör så ont i mig att veta att hon inte längre finns. Saknar våra samtal, att jag alltid kunde prata med henne om allt. Jag minns det som igår,
mamma och jag hade varit osams i ca två veckor men det var så det alltid var. I slutändan var det alltid någon utav oss som ringde den andra och bad om ursäkt och sedan var allt som vanligt igen. Men den här gången blev det annorlunda. Det hade gått två veckor och jag hade inte hört ett ljud från henne, så jag trodde att hon fortfarande surade så jag lät henne vara. Jag satt hemma med min väninna som var inneboende hos mig vid den tidpunkten och satt och kollade på tv. När vi stod och rökte under fläkten ringde min telefon och det var min mammas hyresvärd som ringde och undrade om mamma var hemma hos mig eller om jag visste vart hon var? Hur ska jag kunna hålla koll på vart hon håller hus när hon inte svarar på mina samtal ? Jag undrade om det var någon särskild anledning hon ringde mig och hon sa att hon hade ett viktigt brev till mamma. Lägg det i hennes brevlåda så tar hon väl det när hon kan sa jag. Men hennes brevlåda var överfull och hon hade inte sett till henne på väldigt länge. Jag sa att jag skulle försöka få tag på henår brane igen så vi la på och jag började ringa, inget svar. Ringde då Maya som inte var i samma stad just då och berättade läget och hon blev helt till sig. Hon skrek att hyresvärden MÅSTE ta sig in i lägenheten och kolla om hon mår bra, hon var jätte orolig för mamma hade försökt ta sitt liv tidigare och låg i koma i 3 dagar så hon blev riktigt skakis. Hon ringde hyresvärden och de skulle gå in i lägenheten och ringa mig så fort de kollat läget. Tio minuter gick, tjugo minuter gick och fortfarande inte ett samtal. Fick en klump i bröstet och så fort mobilen ringde flög jag på den och svarade. Det var min pappas sambo som var i andra änden. Hon frågade mig om jag var ensam och bad mig sätta mig ner. Hela mitt innre blev iskallt och jag sjönk ner i soffan. Kriss .. De hittade din mamma död. Din mamma är död, hallå? Förstår du vad jag säger? Jag var i chock, jag kunde inte andas, jag skrek rätt ut och föll ihop på golvet och drog mig i håret och försökte få luft. Min mamma var död och jag måste dit, det kan inte vara sant min älskade MAMMA!!!!! En vän fick köra upp mig till hennes lägenhet och det var polisbilar och ambulanspersonal som stod där, jag sprang så mina lungor brände och tårarna sprutade. Jag såg allt som i en dimma och rusade upp för trapporna där poliserna stoppade mig. Jag skrek och bad dom släppa mig för jag måste få se henne!! Om jag inte kunde finnas där när hon somnade in så kunde hon väl åtminstonde få känna min närvaro nu ... De ledde mig ner för trapporna in till hyresvärden som bodde granne och satte mig i en soffa. En polisman satt och frågade mig en massa frågor och jag hörde inte ett ljud av vad han sa. Mitt inre var trasigt och han sa att hon hade lämnat mig och Maya varsitt avskedsbrev. Han sträckte över ett kuvert och jag öppnade det med darriga händer. Drog ut en liten pappersremsa där det stod "Bevisa att du klarar dig själv". Var det allt var det ända jag fick fram och det började svida i bröstet. I Mayas brev stod det att hon skulle ärva alla mammas ägodelar, jag var inte berättigad någonting. Jag som hade kämpat så för henes skull och detta var vad jag fick .. Poliserna sa att jag fick vänta med att se mamma till dagen efter på bårhuset så hela natten satt jag vaken och bara väntade på att kunna ringa och boka en visning.. Skriver om det i det andra inlägget .. Blev lite mycket nu. Saknar dig mamma och jag önskar att du inte är arg på mig längre. Behöver dig otroligt mycket. Älskar dig ♥

KRISS