Ni Kan Kalla Mig Kriss

Jag visste fortfarande inte vad det var jag skulle hålla käften om, inte heller hade jag listat ut vem den maskerade snubben var. Varför skulle någon komma fram och hota mig sådär? Låg verkligen i timmar i min säng för att försöka få en rätsida på allt när min lur började ringa. Det var en vän, Kristoffer kan vi kalla honom. Han var rädd, han hade fått en psykos och sa att han låg i sin säng när taket på hans hus hade lyft. Jag försökte lugna ner honom och sa att det bara var en psykos, det var inte verkligt. Men han började skrika och bad mig komma, sedan bröts samtalet. Jag kunde inte göra särskilt mycket eftersom vi inte bodde i samma stad, så han fick snällt vänta till morgonen. Jag låg vaken tills tågen började gå och skyndade mig ner till centralen. Satte mig på ett tåg, skickade iväg ett sms till honom om att jag var påväg. Han skulle komma och möta mig när jag var framme, det var bättre idag. När jag kom fram var han glad att se mig och vi satte oss på ett pendeltåg då han bodde lite utanför stan. Vi blev upplockade av hans vänner som hade världens vrålåk och när vi kom hem till Kristoffer stod alkoholen redan uppdukat på vardagsrumsbordet. Jag gjorde tacos, var hungrig som fan medans de andra började dricka. Var det därför jag kom hit? För att sitta och supa med hans vänner? Sneglade på Kristoffer när jag stod och hackade lök och han slängde fram en cider till mig. Lika bra att ta den för det här skulle bli en lång kväll. Det droppade in mer och mer folk till hans föräldrars hus och stämningen var hög. Kristoffer bad mig följa med på en promenad, så vi gick ut för en cigg. Väl ute hade det blåst upp till storm, men vi fortsatte gå och mitt hår fladdrade i vinden. Jag hade sett honom bruka droger under kvällen och jag pratade med honom om det, var det verkligen så smart efter gårdagen Kristoffer? Han blängde argt på mig och tyckte väl att det inte var min ensak, han visste vad han gjorde, han var äldre än mig. Jag ville ju bara vara en bra vän och stötta honom när han mådde dåligt, men efter den natten skulle det vara jag som behövde plockas upp som glas splitter från marken. När vi kom tillbaka till huset drog han upp mer droger, jag gick förbannat fram till honom och drog tag i hans arm. Det räckte nu, nu skulle jag prata vett i honom. Men så fort jag tagit tag i armen på honom vände han om och slog till mig så jag flög in med ryggraden före i ett dörrhandtag. Mina ögon fylldes med årar när jag reste mig upp och tog mig över ryggen, smärtan blixtrade i mina ögon och jag såg att han kom mot mig. Han släpade in mig i hans sovrum i håret, spottade på mig och tyckte att en liten slyna som jag inte borde lägga mig i. Jag darrade och höll krampaktigt i hans jeans på benet, jag viskade att han skulle släppa mig, snälla. Istället sparkade han till mig så jag for in i sängkarmen för att sedan ta ett stryppgrepp tills mina vevande armar inte hade någon kraft kvar. Det blev svart. När jag vaknade var jag mörbultad, vågade knappt ta ett andetag, mina kläder var sönderdragna, han hade våldtagit mig. Hela världen surrade ovanför mitt huvud, vadfan var det här? Han var ju min VÄN! Jag låg kvar tills det ljusnade och jag hörde att hans föräldrar kom hem. Tog på mig så gott jag kunde och stapplade ut i hallen. De tittade på mig med en förfärad blick och jag tillbaka med en bedjande blick. Då kände jag Kristoffers arm som han la på min axel, skrattade och sa att jag festat lite väl hårt kvällen innan, sedan ruffsade han mig i håret som om ingenting hade hänt och hans föräldrar gick in till köket. Inte ett ljud till någon sa han. Jag drog på mig mina ytterkläder och gick därifrån. Jag minns knappt hur jag kom hem men jag minns att jag stod utanför min pappas dörr och darrade. Min syster öppnade och hon tittade länge på mig. Kom in och tog mig en kopp te. Min pappa frågade vad jag gjort och jag skämtade när jag sa att jag blåst omkull. Sen brast det och jag berättade. Han blev tyst och sa till mig att jag skulle hem, jag måste till skolan. Han var åtminstonde snäll att köra mig till bussen. Men förstå vad övergiven man känner sig när man blottat sig så. Den dagen åt mörkret upp mig. Vilken skam.