Ni Kan Kalla Mig Kriss

För 25 år sedan föddes jag rakt in i segregationen som många gärna blundar för.
Oönskad av min alkoholiserade far som redan hade en son från ett tidigare förhållande och en mor vars hårda och rotlösa uppväxt ärrade henne djupt som förmodligen utvecklade borderline, som även jag senare i livet fått en diagnos av.
Jag var ett mycket känsligt barn som liten, en svordom eller ett högre tonfall kunde få mig att brista ut i gråt och att min mor och far var och varannan dag bråkade gjorde inte saken lättare för en treåring att hantera.
Ett starkt minne jag har är när mina föräldrar hade ett ordentligt gräl. Om min far stormade ut från huset i ren ilska eller om min mor tvingade honom att gå minns jag inte, men när han gick drog jag klumpigt på mig hans gummistövlar och försökte springa ikapp honom med tårar sprutandes åt alla håll. Han satte sig i sin bil, körde iväg, och där stod en liten treåring i regnet med ett trasigt litet hjärta och ropade efter pappa.

Många minnen jag har sedan liten är nog inte riktigt mina. I många fall är det väl så att föräldrarna försöker smutskasta varandra och tillslut vet man inte vad som är vad.

När jag var fyra år blev jag storasyster åt en liten Maya.
Vi alla trodde väl att detta skulle göra familjen hel, men problemen bara eskalerade.
Det slutade med en misshandel där jag och min syster försökte få isär våra föräldrar, en kidnappning, en flytt och skyddad identitet. En förlorad identitet skulle jag vilja påstå.
Från en lugn, idyllisk by i älvsborgs län till en förort i västmanlands län.
Vi fick inte ha någon somhelst kontakt med vår pappa, det var bara Maya jag och mamma.
Men det var verkligen inte lätt, jag blev sängvätare, började gå i sömnen, fick blödande magsår, svår migrän och ångestattacker. Socialtjänsten och barn och ungdomspsyk blev inkopplade och vid en ålder av nio fick jag börja äta lugnande och antideppressiva tabletter för att jag fick raseriutbrott och hade självmordstankar.

Under min uppväxt har jag flyttat 26 gånger och bytt skola 9 gånger.
Det är nog inte så jävla konstigt att man blivit som man blivit, arg och vilsen.
I skolan blev man mobbad för att man mådde som man gjorde, kul att behöva dra upp en påse som man hyperventilerar i mitt under lektionen ... Och när man kom hem orkade man inte med sina läxor för mamma och jag hade börjat bråka konstant för att jag inte orkade hjälpa henne med allt därhemma. Det var tvätta, städa, diska, gå ut med hundar, ta hand om lillasyster, gå och handla och allt annat som hör till. Hade aldrig tid att träffa vänner och att ta hem dom till mig var nästan omöjligt för hon blev ovän med alla eller så fick jag utegångsförbud för att jag inte gjort exakt som hon ville, hon behövde ha kontroll.
Vid den här tiden var jag runt 12 - 13 år.

Där började min rebelliska sida ta fart, ett par tjejer som var på mig konstant i skolan fick jag nog av en dag och slog ner utanför klassrummet. De hade hållt på så sedan skolan startade men det var jag som fick byta skola. Alla turer med Soc, Barnpsyk och nu skolan fick mig redan då att tappa förtroendet på samhället så då körde jag på min bana istället.
Blev flyttad under en period till en skola för "stökiga" ungdomar med "speciella" behov, kändes ju verkligen great. Började smygröka på rasterna och sen var karusellen igång.

När jag började på gymnasiet blev jag gravid, beskedet kom som en chock och jag var livrädd.
Min mamma beslutade att jag skulle stanna hemma från skolan för att varken mina vänner eller dåvarande pojkvän skulle kunna påverka mitt beslut om barnet. Ingen telefonkontakt och ingen data heller, istället gick hon till biblioteket och lånade hem böcker med bilder på foster, pekade på dem och sa "detta tar du livet av om du gör en abort" och "väljer du en abort så tar jag livet av mig Kriss", vad hade ni gjort i en sådan situation.
En person med borderline är väldigt duktig på att manipulera andra och få sin vilja igenom.
Men när jag skulle till barnmorskan en snöig eftermiddag i december hade jag min chans.
Jag sprang så fort benen tillät, hoppade på en buss och rymde hem till en tjej som gick i samma klass. Där fick jag bo och både hon och min dåvarande pojkvän följde med mig upp till lasarettet för att boka in en tid för en abort. Den ägde rum dagen före Nyårsafton.

Efter aborten hoppade jag av skolan, fick en egen lägenhet av socialtjänsten och livet lekte!
Men det blev otroligt kämpigt att klara sig helt på egen hand så jag började festa.
Alkoholen flödade och det förflutna blev som något helt avlägset.

Detta var en liten presentation av mig, ville bara ge er en liten försmak av varför man som tjej medvetet som omedvetet söker sig till problem och väljer just den vägen där det står 40 skyltar med texten "livsfara" eller "den här vägen går käpprätt åt hevete" på.

Ibland har man bara inget val.

Det är nytt för mig att skriva om mitt liv och ge ut det till offentligheten, men jag hoppas verkligen att jag kommer nå flera personer och kanske tjejer som sitter i samma situation. Kanske känner någon ingen sig ...
Sen vill jag självklart tacka dig, Daniel Luthman för att du vill hjälpa andra att få sina röster hörda och ge samhället lite olika perspektiv på det hela. Du har gett mig styrkan att våga öppna upp mig för samhället och visa min baksida av historien.

Kriss