Ni Kan Kalla Mig Kriss

Jag hade äntligen hittat min nya kärlek. Kokainet. Och med droger kommer kontakter som man verkligen borde backa för, men inte jag. Att precis ha fyllt arton år och nattklubbarna öppnade upp sig för mig blev en helomvändning i mitt liv. För mig var det inte en vanlig kväll ute med mina vänner. För mig var det jobb. Det skulle tjänas pengar, samtidigt som man skulle knyta kontakter med nytt folk. Ofta undrar jag vad som är fel på mig, om det är mitt utseende, min attityd eller enbart mitt sätt att vara som gör att tungt kriminellt belastade killar att får upp ögonen för mig. Jag sålde kokain på min favorit klubb i min hemstad, klubbägaren visste exakt vad som försegick men han blundade för det eftersom han själv gick med vinst på det.

Som tjej utnyttjade de äldre killarna mig som ansiktet utåt, jag var duktig på det jag gjorde eftersom jag såg så oskyldig ut och aldrig tidigare hade blivit dömd eller funnits med i register. Förutom socialtjänstens papper då. Men tillslut fick jag alldeles för mycket luft under fötterna och min mamma tyckte att jag borde komma ner på jorden de gånger vi träffades. Som tjej blev man tvungen att ta för sig för att inte andra skulle kunna trampa på en. Att själv vara kokain missbrukare, sälja droger och försörja min mamma och syster så gott jag kunde var inte lätt. Jag vet att min syster hade behövt mig mer hemma, för när inte jag var där fick min syster tackla min mors utbrott på egen hand. Om hon kom hem lite senare än hon skulle från skolan kunde mamma låsa ute henne och vägra svara i telefon. Då kom Maya oftast till mig, men då blev det liv för att mamma inte ville att hon skulle umgås med mig och mina vänner. Vid ett annat tillfälle hade de bråkat hemma och Maya ville åka hem till mig, mamma satte sig på en stol framför ytterdörren så hon inte hade en möjlighet att gå därifrån. Det slutade med att jag och 4-5 killkompisar fick åka upp och hämta henne ... Vilket resulterade i att mamma ringde socialjouren som fick plocka upp Maya hos mig och placera henne hos en jourfamilj ett par dagar. Det krossade mitt hjärta när hon åkte, och jag var så förbannad över att de inte kunde lämna henne kvar hos mig, någon trygghet kunde hon väl ändå få ha? Visst var jag väl inget praktexempel att lämna henne hos, men vi var kött och blod och jag gjorde allt för henne.

Jag sålde kokain åt ett gäng, eller en organiserad brottslighet om man hellre vill kalla det så. Jag kände mig speciell, de fick mig att känna mig som en prinsessa och de pratade som om deras munnar var gjorda av guld. Naiv, dum och godtrogen som man var gick man ju på allt snack.

När jag blev vräkt från min lägenhet blev jag tvungen att flytta hem till mamma och Maya igen och hon märkte rätt snabbt att det var något med mig som inte stämde. Mamma hade många gånger påpekat till socialtjänsten att hon trodde jag gick på droger men ingen trodde på henne.Jag kunde också spela det spelet. Hon undrade vartifrån jag fick mina pengar, vad jag skulle ut o festa 6 dagar i veckan för, varför jag knappt aldrig sov hemma etc. Vid ett tillfälle kom jag hem nerblodad efter en kväll på nattklubben som jag skyllde på näsblod, en annan gång blev jag knivskuren utanför nattklubben av en rival ... Hon tyckte att det var nog nu.

I nästa inlägg kommer jag skriva om hur drogen fick mig att gå under och mitt första destruktiva förhållande med en gängmedlem.

Kriss