Ni Kan Kalla Mig Kriss

Jag har alltid sökt bekräftelse, än mer en samhörighet och tillhörighet.
Min pappa och jag hade fått upp kontakten igen och jag spenderade en hel sommar boendes hos honom och hans sambo, då socialtjänsten letade boende till mig.
Tänk att vara 16 år gammal och bli erbjuden en helt EGEN lägenhet, att pappa och hans sambo tyckte att det lät som en dålig ide la jag ingen notis om. Det gjorde klart och tydligt för mig att jag faktiskt var välkommen att stanna hos dom istället för att ta lägenheten eller bo i fosterfamilj då jag och mamma inte kunde vistas i samma rum mer än en dag eller två...

Men jag såg verkligen fram mot att få stå på egna ben, klara mig själv och slippa tjat från föräldrar. Socialtjänsten tyckte även dom att jag gjorde rätt i att flytta hemifrån och bryta mig loss. Tittar jag tillbaka på det idag förstår jag inte alls hur socialen tänkte.
När sommaren var slut fick jag flytta till en trerums lägenhet som jag skulle dela med en annan tjej som kom från ryssland. Lägenheten låg precis intill min lillasyster Mayas skola och detta var hennes första år på högstadiet. Hon kom alltid hem till mig på rasterna och jag gjorde extra goda hotdogs åt henne till lunch. Men det tog inte lång tid innan jag och tjejen från ryssland började bråka, så jag fick snällt flytta till en annan av socialtjänstens lägenheter.
Det blev en etta i en förort som jag hade möjlighet att få ta över förstahands kontraktet på.

Var hur nöjd somhelst och en kväll när jag skulle ner till affären så stod det ett gäng killar och hängde på torget. De hade sett mig ett par gånger innan och nu kom de fram och frågade om jag var nyinflyttad i området. Vi stod och snackade ett tag och när de fick reda på att jag hade egen lägenhet styrde vi genast upp en fest och efter det blev vi oskiljaktiga. Vi var som man kallar ett gäng kickersungar. Sprang runt och hittade på hyss, stal sprit, blev aspackade, slog sönder bilar, åkte på roadtrips,rökte på och körde järnet. Allt var hur jävla fett somhelst, tills jag blev vräkt. Socialtjänsten kunde inget göra, jag ville inte lämna mina vänner för att flytta till min pappa i en annan stad och det ända jag kunde göra var att flytta hem till min mamma.

Jag blev vräkt några dagar innan min 18 årsdag.
Efter flytten hem till min mamma blev Maya mer och mer åsidosatt. Hon kämpade på med plugget medans jag och mamma fick våra utbrott på varandra och jag var ute och festade med mina vänner nästan jämt så morsan nästan fick magsår. Hon hade länge misstänkt att jag använde droger, hon försökte flagga detta till soc men ingen tog henne på allvar, jag har ju också borderline så jag vet exakt hur jag pratar för mig och kan också manipulera folk till att tro något helt annat om mig ...

I mitt nästa inlägg kommer jag skriva om hur jag som ung tjej nästlade mig in i ett gäng, började sälja droger och hur allting sakta men säkert höll på att ta livet av mig.

Kriss