Ni Kan Kalla Mig Kriss

Dagarna blir svårare att hantera och det tär på min kropp

Det är väl okej att känna sig svag då och då, men jag självömkar inte det är ju trots allt ett val jag själv har gjort. När man väl hamnat i ett destruktivt umgänge blir livsstilen automatiskt destruktiv den med. Man flyter med på något sätt och ger nästan efter. Det här är ju jag, eller detta är det jag som jag har blivit. En konsekvens som aldrig går att göra om eller göra rätt. Jag är vuxen men jag behöver få vara liten ibland. Jag är en väldigt förvirrad och orolig själ. Jag är kluven på mitten på alla tänkbara sätt. Jag saknar så mycket som gått förlorat, varför måste mina val vara så impulsiva, ogenomtänkta? Jag sover knappt längre, tre timmar per natt sedan är jag uppe och vandrar i tystnaden som en vålnad. Mitt hjärta gör ont och det känns som en förbannelse vilar över mig. Har jag valt fel, har jag gett upp något som kommer hemsöka mig för resten av mitt liv. Jag kommer aldrig kunna börja leva förens jag fått innre frid. Vad krävs för att få det, styrka i sig själv. Jag kommer gå vidare, men inte idag, kanske inte imorgon, kanske inte om ett år. Jag försöker dämpa sorgen av att ha lämnat dig bakom mig med att ersätta dig och försöka jämföra det vi hade med andra. Vem ska jag rådfråga, vem vägleder mig, vem finns där för att trösta. När jag försöker prata med de jag älskar sätter de upp en mur och vänder ryggen till. När jag ringer vill folk inte alltid svara för att så fort jag hör av mig "så är det alltid något". Jag har till och med svårt att gråta nu förtiden, mina tårar är osynliga men när dom väl kommer låtsas folk inte se dom. Att en kram, ett vänligt ord, en klapp på kinden... Mer än så begär jag inte, nu håller jag mig tillbaka, för mig själv för jag vill inte ligga andra till last. Jag ska ju finnas för dom, le, vara glad, bekymmersfri. Sprida glädje och dansa som en fjäril som jag en gång gjort... MMina vingar har fallit av, jag orkar inte le, jag är tråkig för jag är inte som innan. Jag saknar mitt gamla jag, att kunna se mig i spegeln med en strimma av hopp i ögonen och ett hopp om en ny dag. Att kunna skratta, känna lättnad. Jag försöker slå mig fri, men förlust, sorg, sjukdom, ångesten, allt äter mig inifrån och jag undrar många gånger vad som finns kvar. Jag bara är just nu, i ett gränsland utan ände. 

Jag kan vara stark, men så fort jag försöker så blir det bara värre