Ni Kan Kalla Mig Kriss

Idag känner jag mig mer död än levande

Min förkylning tar verkligen kål på mig och stressen över att få ihop vardagen gör inte saken bättre. Saker blir inte alltid som man tänkt sig, snarare tvärtom och besvikelserna bara hopar sig. Så fort jag målar upp en ny plan om hur mitt liv ska se ut så är det alltid någon som kastar sten i mitt glashus. När jag bodde i den förra lägenheten jag och mitt ex med stort X hade så beslutade jag för att ta tag i mitt liv en gång för alla när han åkte in på sista voltan och gav upp lägenheten för att flytta ihop med min väninna i en gemensam tvåa i en annan del av staden. Kändes helt underbart att äntligen bli fri från kedjorna som höll mig i ett järngrepp. Detta skulle bli en början på mitt nya liv men den drömmen krossades lika fort för min väninna blev på smällen och efter det har ingenting varit sig likt. Hon vill ta avstånd från allt som har med kriminalitet, gäng, droger och allt annat o göra vilket jag förstår. Men en sak jag därimot inte förstår är dubbelmoralen i det hela. Hon själv har varit snäppet värre än mig och nu får jag hitta mig ett annat boende för jag har "dåligt inflytande på henne"... Lite udda med tanke på att det är jag som tagit mig i kragen, börjat studera, lagt ner drogerna och siktar framåt. Det är ju inte jag som har en bulle i ugnen.. Men allt händer av en anledning och jag tror detta kommer föra med sig något gott! För min del iallafall! Nu har jag tre månader att hitta nytt boende och sociala kan inte hjälpa mig på annat sätt med boende mer än vandrarhem och härbärge. Känns väl sådär motiverande, men jag är starkare än många andra tillsammans så detta fixar sig!

Heja Mig!