Ni Kan Kalla Mig Kriss

Hemkomsten från sjukhuset blev inte riktigt som vi tänkt oss, en kamp för hela familjen.

Hans familj hade uppvaktat mig på sjukhuset med drösvis av blommor och choklad, men ingen fick på några villkor vistas i rummet där jag låg förutom min familj som var rädda för att något annat skulle hända då jag var såpass försvagad. När jag väl kom hem från sjukhuset fick jag samtal från honom även om jag bytte telefonnummer. Detta tärde mycket på mig och min mors relation som redan då var djupt sargad.
Vid ett tillfälle när min lillasyster Maya var påväg från skolan tog sig 5 män in i våran lägenhet och hotade att våldta min mamma om de inte fick en summa pengar.
Detta blev droppen, mamma ringde polisen som tog männen på parkeringen utanför vår lägenhet.
Efter 3 månaders läketid och jag fortfarande inte var helt återställd hamnade jag och min mamma i en konflikt med varandra som urartade till ett slagsmål.
Vi stod och dividerade i hallen, tror det var om mina vänner och drogerna hon misstänkte mig ta.
Jag stod och pillade bort smuts under naglarna med en liten sax och vände mig om för att gå in i badrummet, jag orkade helt enkelt inte lyssna på hennes gap och skrik, det gick ju inte att disskutera som normala sansade människor.

Men när jag vände mig om rusar hon upp bakom mig, drar tag i mitt hår och sparkar till mig i ryggen. Det blixtrade till framför mina ögon av smärta och jag vände mig rent reflexmässigt, tog ett stryptag om hennes hals och satte saxen mot den. Hon tystnade och jag vaknade upp ur mitt ursinniga koma av min systers tysta gråt där hon stod tryckt mot en garderob i hallen. Jag gick hemifrån och var inte välkommen tillbaka. Där stod jag ute i regnet och hade ingenstans att ta vägen. Bodde hos en vän och hennes mamma under en period, flyttade till en annan tjejkompis för att bara stanna kvar där ett litet tag och sedan hjälpte hon mig så jag fick flytta hem till ett par av hennes vänner. Linda och Greger.

Jag fick sova på en madrass på golvet i deras vardagsrum, de sov också där på en annan madrass. Jag somnade när det var mörkt och vaknade när det var mörkt. Varje tillfälle jag var vaken hällde vi i oss droger. Jag försökte bedöva hela mig, förstod inte ens varför jag fortsatte leva överhuvudaget. Jag började skära mig illa i armarna, om inte drogerna bedövade min inre smärta gjorde detta det ... Men det slutade oftast med att Linda och Greger hittade mig var och varannan dag avdäckad, hängandes över toalettstolen nerblodad i deras badrum.När jag väl rörde mig ute bland folk varade det inte länge, mina avtändningar var inte att leka med, jag blev otroligt elak, lättretlig, ville bara sova.

Vänner som kom hem till oss ibland såg hur illa det var med mig, min hy var grå, ögonvitorna gula och jag var så smal . De trodde verkligen slutet var nära.