Ni Kan Kalla Mig Kriss

Poliserna stod i hallen och vänade på mig medans jag tog på mig kläderna.
Ilskan bubblade inom mig som het lava, hur kunde min egen mor delge mig till polisen?
Jag var fortfarande utmattad från kvällen innan så jag sjönk ihop på sängen i tårar.
Poliserna gav mig ett ultimatum, antingen gick jag frivilligt med dom ner till bilen eller så skulle de bära ner mig, de hade inte tid för sånt här.
Sånt här? Jag var 18 år gammal, helt förstörd och skärrad. Borde de inte visa lite mer förståelse? Men jag klev ut i hallen, tittade inte ens på min mamma när jag tog på mig jackan och gick ner till parkeringen med dom. Här startade min helvetes resa.

Jag skulle placeras på ett paragraf 12 hem, under resans gång fick jag byta polisbil 6 gånger då de inte fick köra utanför deras kommuner. Det var en tröttsam resa och Adrian ringde min telefon under resans gång hela tiden, han försäkrade mig om att han skulle frita på min kommande LVU förhandling. Väl framme efter en tröttsam resa fick jag gå in genom en larmad dörr, bli kroppsvisiterad, ta av mig alla mina kläder och polisen lämnade över mina saker till personalen. Efter dusch under bevakning fick jag en mjukisdress att ta på mig sen fick jag sitta isolerad under en vecka. Detta tärde ännu hårdare på mig och mina avtändningar var inte att leka med. Tillslut kom dagen då jag fick komma ut på avdelningen till de andra. Det var bara tjejer som bodde där och det påminde lite om ett fängelse. Det var ett allrum, ett kök, gemensam dusch och en korrior till våra rum som mer liknade celler. Pansarglas och alla möblerna satt fastskruvade i varandra. Jag skrev mycket brev under den här tiden, men jag tog mig genom det tillslut.

Jag satt nästan 3 år på behandlingshem på 3 olika.

Förlorade de 3 bästa åren i min ungdom.

Men jag ser det såhär, hade jag inte hamnat där jag gjorde och hade inte min mamma kämpat för mitt liv så hade jag inte levt idag.