Ni Kan Kalla Mig Kriss

Skriver både i nutid och dåtid på bloggen ..
Detta inlägg låg nyss uppe på Davids blogg.

Jag står och röker på min cigarett och tittar ut genom fönstret fortfarande nyvaken.
Inte hört ett ljud från honom på hela natten och det gör mig nästan spyfärdig.
Det är inte av tanken att jag tror att han har varit med någon annan, inte heller av tanken att han skulle ha suttit och festat med sina vänner hela natten. Det är polisen. Tanken av att han skulle blivit intagen igen, kanske för att lämna ett urinprov eller kanske rent av sitta häktad skrämmer skiten ur mig. Han har bara varit ute i 2 månader och nerverna sitter utanpå kroppen så fort han går hemifrån. Jag är inte den som har kontrollbehov, men jag måste veta att han mår bra. Vår kärlek är väldigt invecklad, vi hatar varandra lika mycket som vi älskar varandra. Ibland har jag nästan lust att packa en väska och gå, men jag vet ju mycket väl att det fungerar inte så i den här världen. Det är bara att ta det som det kommer och hoppas på att en dag blir allting bra. Min hjärna går på högvarv när det börjar mörkna ute och ingen har hört av sig om vart han är. Vad han gör bryr jag mig inte om, vill ju bara veta att han lever. Det är också en fasa jag lever med dag som natt. För varje gång han går ut åker alltid den skottsäkra västen på. Det är lika normalt som att slänga på sig jackan innan man går ut. När han nästan varit borta i ett dygn ringer telefonen, det är han.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men han får sig en utskällning i vilket fall...

Det ända han har att säga innan vi lägger på att det är lika bra att jag inte vet vart han varit, sålänge han bara kommer hem hel och inte sitter i häktet så ska jag vara tacksam ...

Och tacksam är jag varje dag, på något konstigt sätt ...